Csaba Perlenberg
Alex Proyas våldsamma, dystopiska noir-mästerverk "The Crow" från 1994 utspelas under "Djävulsnatten" i ett hypermörkt, regnigt och nerknarknat Detroit. Under en natt varje år begås mordbränder vars flammor "ska nå gudarna". Som affärsidé. För att begå försäkringsbedrägerier. För att skapa kaos. För att det är kul.
Fullt så illa har det inte varit i Sverige den här sommaren, men bilbränderna som hemsöker inte minst socioekonomiskt utsatta, etnifierade förorter och utanförskapsområden är ett gissel. Inte minst används bilbränderna som slagträ i debatten om invandring och integration, om hårdhandskar eller fritidsgårdar. Som om det ena måste utesluta det andra.
Natten till onsdagen brann det på sex olika platser i Göteborg. Flera av bränderna misstänktes vara anlagda. En övertänd husbil på Hisingen, även en i Sannegården samt flera personbilar: i Bergsjön, i Partille och vid Sörredsvägen i närheten av Volvo Torslanda. Även på andra platser i landet har bilar satts i fyr: Malmö, Varberg, Skara. I Vingåker möttes gryningen av åtta pyrande bilskelett.
Så vad göra? Att det måste slutas dalta med kriminella är ett återkommande förslag. Men hårdare tag är bara symtomlindring. Att det ska sluta daltas med grundorsakerna hörs inte lika ofta i samhälldebatten.
Polisens uppmärksammade rapport "En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället" har blivit mycket debatterad sedan slutet av förra året. Av 53 utsatta utanförskapsområden bedömdes speciellt 15 stycken vara "särskilt utsatta". Det är områden där rättsväsendet är kraftigt ifrågasatt och där parallella samhällssystem har växt fram.
Men debatten stannade liksom där, och blev mest ett konstaterande och skuldbeläggande. "Såhär går det när den svenska naiviteten och massinvandringen tillåts härja fritt", ungefär. Hårdare straff är viktigt, ugh. Ungdomar ska veta hut, jajamen. Utvisa dem, basta!
Mer intressant är det att läsa polisens fördjupningsrapport "Utsatta områden - sociala risker, kollektiva förmåga och oönskade händelser", författad av Underrättelseenheten vid NOA, den nationella operativa avdelningen (december 2015). Den är närmast ett rop på hjälp från en polismakt som tydligt säger ifrån: "Flertalet av riskfaktorerna ligger bortom polisens kontroll såsom exempelvis välfärdssystemens tillstånd, arbetslöshet, etnisk segregation, stigmatisering och trångboddhet."
Rapporten påpekar att det demokratiska samhället via social ingenjörskonst fysiskt har skapat förutsättningarna för det utanförskap vi i dag ser i vraken av mångmiljonprogrammets en gång så förhoppningsfullt progressiva bostadsområden. I själva verket är det inte utanförskapsområden, utan slutna citadell:
Till grund för många av dessa bostadsområden fanns den så kallade SCAFT-planen, utformad av Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, som stadsplanerades enligt följande principer: det skulle finnas samhällservice i form av någon form av centrumanläggning, med ett utbud av butiker och samlingslokaler. Dessutom skulle det finnas skola och förskola. Det var viktigt med gröna zoner och att bostadszonen skulle vara befriad från trafik. Matargator leder till parkeringsplatser, och mångmiljonprogramsområdena är inte sällan omringade helt eller delvis av en ringväg.
Anledningen var att de boende snabbt skulle kunna ta sig till sina arbeten i övriga delar av staden. Men om de boende inte har några jobb, blir ringvägen istället en betongvallgrav. Det är svårt att bli en del av övriga samhället om det inte finns någon anledning att lämna ens eget bostadsområde.
Polisen uppger själv i rapporten att "Ur en polisiär synvinkel är miljonprogramsområdena ofta svåra att arbeta i då reträttvägar saknas" samt att "Områdena är ofta svårspanade eftersom husen är placerade så att de boende har uppsikt över innergårdar. Polisen känsla av att vara bevakad är påtaglig."
Det handlar om bostadsområden som, enligt rapporten: ... där många invånare har otillräckliga ekonomiska möjligheter, känner sig exkluderade från arbetsmarknad och samhälle på grund av sitt ursprung samt en stor andel av invånarna är ungdomar påverkas därmed av flera sociala riskfaktorer vilket kan resultera i ökad social stress. Men: Förekomsten av sociala riskfaktorer behöver dock ej nödvändigtvis medföra en ökad social risk då sociala skyddsfaktorer kan motverka effekten av riskfaktorerna. Den enskilt viktigaste skyddsfaktorn bedöms vara ett väl fungerande välfärdsystem i samarbete med ett starkt civilsamhälle.
Arbetslöshet, trångboddhet och övriga problem är under inga som helst omständigheter ursäkter för våldsamt och respektlöst beteende. Men fattigdom och utanförskap är inget rationellt systemtillstånd. Ilska, respektlöshet kommer av brist på egenmakt och verktyg för att ta tag i sina problem. Orättvisor, inbillade eller reella, löses inte av plattityder om att eget ansvar när hela ens närmiljö är marinerad i hopplöshet, om de enda "positiva" förebilderna är de som tror att respekt handlar om förmågan att få andra att känna rädsla.
Varför då inte bränna bilar eftersom det ändå inte finns någon annanstans att köra till?
Hopplöshet är en lika effektiv återvändsgränd som matargatorna i mångmiljonprogramsområdena.