Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Ska Göteborg vara en evenemangsstad?

En pressfotograf är den enda publiken under en hockeymatch på Scandinavium.
Foto: ADAM IHSE/TT
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Foto: NORA LOREK

Pandemin har avslöjat bristerna med att Göteborg byggt upp stora delar av sin tillväxt kring en kommunal besöksindustri som kan förlora luften under vingarna över en natt.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

OPINION. Göteborg är en stad som har djupa och smärtsamma minnen från en tid då hela lokalsamhället fick känna på hur farligt det kan vara att lägga nästan alla sina ägg i samma korg. När Lindholmen, Eriksberg och Götaverken gick på grund i slutet av 1970-talet fick Göteborg likt flera andra svenska städer, däribland Landskrona, erfara vad en arbetsmarknadspolitisk mörkläggning kunde ha för konsekvenser. Under ett ögonblick blev det som länge räknats som Göteborgs stora styrka även dess största svaghet. Betydligt mer än bara jobb försvann i varvskrisens skugga: Människors stolthet och identitet förbyttes till sorg och saknad. Göteborgs själ glödde inte längre från svetslågornas hetta.

Även om Göteborg diversifierats en hel del sedan dess, med ett större fokus på forskning och utbildning, går det inte att komma ifrån att liknande beroende i dag finns inom en annan verkstadsindustri: Fordonsindustrin. En av de två dominerande fordonstillverkarna, Volvo Cars samt Geely ägs dessutom av kinesiska intressen som lyder under en nyckfull enpartistats diktaturregim och dess aggressiva och högst globala säkerhetspolitiska expansionism. Riskabelt är bara förnamnet.

Men Göteborg har även målat in sig i ett helt eget kommunalt hörn som inte är avhängigt det privata näringslivet och den privata sektorns arbetsgivare: Den så kallade profileringen på Evenemangsstaden har i sviterna av pandemin blivit den våtaste filten i mannaminne över Göteborgs hopp om en bättre morgondag. Skånegatans kommunala nöjesgata har blivit ett än mer påtagligt spökstråk än vad det vanligtvis är. 

Fokuset på evenemangsstaden som en katalysator och katapult för att skapa kringeffekter för staden med övernattningar, besök, shopping och restaurangbesök är inte den självklara framgångsfaktorn som staden och dess olika styren länge velat ge ske av. Det kvittar hur många arenor och kommunala nöjesparker det finns om ingen kan eller vill åka till dem. 

De mål som tidigare presenterats om destinationsstaden har dessutom planerat för ett än större beroende av en profil som i dag är stendöd: Mellan 2015 och 2030 har det sagts att antalet kommersiella gästnätter skulle fördubblas till 9 miljoner, en årlig tillväxt med 4,5 procent gällande gästnätter. Samma år, 2030, har Göteborg länge önskat att de internationella gästnätterna skulle öka till 3,6 miljoner årliga bokningar. Lägg därtill en förhoppning om 8 500 nya årsarbeten fram till 2030 inom branschen, och det blir tydligt att evenemangsstaden Göteborg har satt sin tilltro till en hyperkänslig bransch. 

Göteborg har många fina kvaliteter som stad. Men i pandemins spår är det oundvikligt att stadens borgerliga styre måste börja ifrågasätta om den stora kommunala besöksindustrin, som bland annat omfattar ägarskap i flera arenor, verkligen gynnar Göteborg. I stället för att luta sig mot en offentlig besöksindustri vars framtid ingen kan sia om, kan det vara läge att börja leta efter fler korgar, gärna privata, att lägga sina ägg i.

Göteborg måste kunna tillhandahålla en mer robust grund för sin ekonomiska tillväxt än en arenakyrkogård längs Skånegatan.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida