Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Sagan om Daniel Bernmar och urberget

Daniel Bernmar (V), gruppledare Vänsterpartiet i Göteborg. Foto: HENRIK JANSSON/GT
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida. Foto: NORA LOREK

Socialdemokraterna kämpar med sin självbild. Att skylla sina tillkortakommanden på Daniel Bernmar (V) är dock ingen framkomlig väg framåt.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är oberoende liberal.

Det tas få, om inga, pressbilder från Hisingens kajkanter. I stället är det från fastlandet, med blicken över älven mot Hisingen som göteborgarnas självbild manifesteras och projiceras. Eriksberg och de stelnade varvskranarna från Götaverken får agera romantiskt skimmer åt den identitet som göteborgare gärna omsluter sig med likt en lokal snuttefilt i en föränderlig värld. Långt efter att svetslågorna falnat och ståldunkandet upphört hörs fortfarande lockropet inte bara från, utan även mot, det svunna. Att stå stabilt framför gårdagens vedermödor blir till en poserande kvalitetsmarkör. Från svettigt livsverk till stylish estetik under en generations gång. Klink, klonk, gillamarkering. Pust, stånk, tummen upp. 

 

Det finns givetvis en krass praktisk (läs: bekväm) faktor med att Göteborgs visuella identitet är på behörigt avstånd. Den kulturella och politiska makten finns, trots sin långsamma förskjutning mot andra sidan älven, på sydlig fastlandsmark. Varför ta sig till andra sidan när det räcker med att använda Hisingen som visuell fond?'

 

Självbilder är bedrägliga ting, farligt nära besläktat med självbedrägeri. Förr eller senare förflyttas positionen från fond till scenridå. Aktören står kvar utan att inse att sceneriet ändrat plats. 

 

Möjligen börjar delar av socialdemokratin i Göteborg förstå att de står på fel sida älven. Kanske har Rörelsen börjat inse att man måste, om inte komma över på andra sidan torrskodda, så i alla fall ändra perspektiv. Att S behöver ställa sig framför ridån, i stället för bakom. Vända ryggen åt rätt håll, inte backa in i ett hörn.

 

I ett extrainsatt temanummer av Lotsen, medlemstidningen för Tjänstemännens socialdemokratiska förening i Göteborg, gör i alla fall en del av rörelsen sitt för att man "vill försöka förstå vad som händer" i relation till sin politiska huvudfiende. 

 

Nej, inte Moderaterna eller Sverigedemokraterna – utan Vänsterpartiet och dess lokala ledare Daniel Bernmar. Under huvudrubriken ”V vs S - det eviga fadersupproret” ägnas en form av analysterapi i fem olika texter åt vad det är som gått fel i det tidigare relativt smärtfria samarbetet med sin mer illröda partner. Det görs i termer av att ett hårt urberg (Socialdemokraterna) sakta slipas ner av tysta men obevekliga strömmar (samtiden och opinionen).

 

Självbilden, var det, ja.

 

Mest intressant är ledaren "Bernmardoktrinen" som tyvärr kraschlandar redan innan den når flyghöjd. I en rätt osmaklig och föraktfull drapa avfärdas Bernmar som en "radikal doktorand från Förvaltningshögskolan", kontrasterad mot Bernmars företrädare fram till 2014, Mats Pilhem. I texten beskrivs han fogligt och nostalgiskt som en trovärdig samarbetspartner som "[...] tidigare arbetat 24 år som maskinoperatör på SKF och hade lång och gedigen facklig bakgrund inom IF Metall. En lugn, samarbetsinriktad pragmatiker ur den fackliga skolan". Implicit en vänsterpartist som visste sin plats, följde order och inte ställde till med besvär för Rörelsen. Lotsens ledare fortsätter: "Den lugne och lågmälde arbetaren mot den hetsige, högröstade akademikern, vars enda arbetslivserfarenhet var sommarjobb på Liseberg".

 

Så blir analys till attack i en maktordning som sjuder av klassförakt. Den välutbildade vänsterpartisten som inte varit med i den fackliga rörelsen eller haft ett riktigt jobb, som agerar fristående från maktnormen och utmanar urberget. 

 

Fräckheten! 

 

I den avslutande, framåtsyftande texten med rubriken "Vägen framåt" nynnas Monthy Pythons "Always look on the bright side of life" i takt med frigörelsens realisation: Kanske kan Vänsterns svek mot Järntorget ändå vara en möjlighet till nystart för socialdemokratin? 

 

Som ledaren konstaterar: "V har under de senaste åren agerat som ett närmast konservativt ankare; allt som kommunen någonsin har ägt, ska kommunen äga och alla som någonsin har arbetat för kommunen, ska alltid för kommunen jobba – samtidigt som välfärden står inför enorma strukturproblem. För socialdemokratin innebär uppbrottet en chans att gå till botten med detta och återvända till sina funktionssocialistiska rötter."

 

Lotsen föreslår ett lokalt reformprogram för Arbetarekommunen att driva: Bland annat konstateras det att "Anförda av V och MP har de rödgröna budgetarna över åren förvandlats till en orgie i onödig projektifiering. Projektifieringen måste stoppas. Satsningar ska vara hållbara, spridningsbara och motiverade utifrån kommunens kärnuppdrag – inte vidlyftiga experiment."

 

Lotsen vill därutöver att flera kommunala bolag ska säljas ”för att finansiera en massiv utbyggnad av bostäder, arbetsplatser och kommunal service över hela staden”, kommunalskatten bör sänkas, ökad övervakning av kameror och polis ska införas och nedskärningar bland kommunikatörer, utvecklingsledare och projektanställda före nedskärningar i välfärden. ”Visst är det skönt att få tänka fritt, som socialdemokrater, igen?”, avslutar Lotsen sitt terapinummer.

 

Förslagen är det inget fel på. Men vän av ordning kan invända med att undra varför socialdemokratin har så dåligt självförtroende? Partiet har knappast varit marginaliserat under de fyra gångna åren, om än del av ett minoritetsstyre. I den rödgröna konstellationen har partiet varit en koloss, förvisso brutalt och oförsonligt övergivet likt ett rivningshotat Domuspalats - men icke desto mindre centralt placerad i den politiska geografin. 

 

Att skylla sina problem på ett vänsterparti som varit entreprenöriellt nog att slå mynt av Partiets olycksaliga oförmåga att läsa sin samtid är som att vara sur på Apple för att Ericsson inte vann mobilkriget. Det är lättare att skylla det egna misslyckandet på någon annan, säg en ilsken, högröstad akademiker, än sig själv.

 

Klink, klonk, arg smiley. 

 

Pust, stånk, tummen ner. 

 

Always look on the bright side of urberget.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!