Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Rädda späckhuggarna, förbjud svenska arkitekter

Foto: BERT LEANDERSSON
Foto: NORA LOREK

Hur länge ska svenska arkitekter tillåtas plåga sina medmänniskor med sina förtryckande räta linjer?

Vänsterpartiet har med viss rätta varit synnerligen stolt över att partiet baxat igenom glasögonbidrag till barn. Kanske borde de även ha riktat subventionen till Sveriges arkitektkår som verkar ha en blind fläck när det kommer till, tja, skönhet. Det kvittar nämligen om alla andra ser att kejsaren är naken, så länge svenska arkitekter kan klä kungen i en skylande låda med räta linjer.


Häromdagen presenterades de nominerade till Sveriges Arkitekters Villapris 2017. Två av villorna finns i Stockholm, en av dem på Gotland och så den fjärde i Kungälv. Endast med lite ansträngning går det att se att det är olika byggen, då samtliga lider av det skönhetsförbud som råder i arkitektskrået. De simpla lådhusen ser ut som att de inte ens packats upp ur de boxar de levererats i. Inte en rund kant så långt ögat kan nå, av pressbilderna att döma. Inte tillstymmelse till något mjukt, något levande. Hårda kanter som garanterar att bryta av mot alla miljöer dessa robotritade och människofientliga “hem” råkar släppas av vid. 


Att den nominerade villan i Kungälv, Villa Späckhuggaren, anlänt i röd modell från lådhusfabriken gör inget för att motverka det faktum att den fantasibefriade lådan saknar tillstymmelse till skönhet eller ens modernism. Det bara... Är. Nåt. Och vad en knallröd boxlåda har med en späckhuggares eleganta och graciöst välvda figur att göra är mycket oklart. Huset ser möjligen ut som en slaktbarack vid en kajkant som färgats av späckhuggarnas blod. Att det krävts hela nio (9!) arkitekter för att "rita" den så kallade "villan" är helt oförståeligt. Vad gjorde de, ritade de var sin rät linje? 


Det är nästintill omöjligt att hålla sig från gapskratt då prisjuryns ordförande Ulla Roberts på arkitekten.se menar att “Det finns en stor skillnad bland de nominerade, både i ekonomiska förutsättningar, material och hur arkitekten har tagit sig an uppgiften.”


Lådorna. Ser. Ju. Precis. Likadana. Ut. !?.


Boxarkitekterna, förlåt, lådfabrikörerna, skapar en generation av sårade livslögner och krasade drömmar. Lådor använder man för att flytta, inte för att bo i. Den mänskliga existensen är ju sällan rät. I stället är den som en EKG-kurva, ömsom upp, ömsom ner. Ibland störtdyker tillvaron. När linjen rätas ut i en pipande rak linje kastas det inte längre några skuggor. Då är man död. När inga toppar och dalar längre finns tar man redan sina första stapplande, fria steg i dödsriket. Då är den enda avlånga räta boxkonstruktion man har kvar att vistas i sin kista.


Den så kallade moderna arkitekturen riskerar göra oss fyrkantiga. Vi är det vi bor i, etcetera. Illusionen om att boxlådorna är funktionella kväver vår fantasi. Arkitektur ska inte bara vara funktionellt - det ska vara vackert. Något som de svenska lådfabrikörernas linjedragare uppenbarligen har kroniska problem med. 


Yrkeskåren borde få yrkesförbud samtidigt som all svensk arkitektutbildning borde läggas ned omedelbart. Skicka samtliga svenska arkitektstudenter utomlands. Låt dem våga dra linjer som inte enkom är räta. Svensk arkitektur måste våga tänka utanför boxen - annars fastnar vi alla innanför dess funktionalistiska lådboxhelvete och blir lika själsligt slaktade som de där stackars späckhuggarna i Kungälv.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida