Csaba Perlenberg
Konst och drama är ett sätt att gestalta och vrida och vända på begrepp, idéer, tankar och händelseförlopp. I sina bästa stunder breddar kulturupplevelser och fördjupar förståelsen både för vår omvärld, våra medmänniskor och för oss själva och våra egna tankar och förutfattade meningar. Att hänge sig åt en konstnärlig upplevelse är också att vara öppen för möjligheten att man kan ha fel och att man heller inte vet och förstår allt. Underhållning är något annat - det är en dimridå av enkla lösningar på vardagsproblem - inte alls utan sina poänger och uppenbara nytta.
Bara under denna veckan har Göteborg varit epicentrum för två provocerande konstnärliga kontroverser. Den ena, skulpturen "Version av en örlogsflagga" av Emil Carlsiö är en form av konstkritik på Sjöfartsmuseet i samarbete med Akademi Valand. Skulpturen föreställer, ur ett visst höjdperspektiv, ett nazistiskt hakkors. Upprördheten har varit lika förståelig som förutsägbar: Inga nazistsymboler i offentliga miljöer! Dock har 100 procent av kritikerna uttalat sig innan verket ens visats för allmänheten - och innan de själva sett den i dess fulla kontext. Ängsligheten har överskuggat förståndet. Om detta skrev jag i en webbledare: "Yttrandefrihet måste få vara upprörande".
Den andra kritikstormen rör Göteborgs Stadsteaters nya pjäs "Jihadisten" i manus och regi av Johan Gry. Pjäsen bygger bland annat på intervjuer med riktiga terrorresenärer och människor i deras närhet samt olika experter. Pjäsen kompletteras med panelsamtal efter varje föreställning.
Många av kritikerna verkar hänga upp sig på ordet "nyansera". Den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali har twittrat "Men ändå viktigt att Göteborg med kommunal teater "nyanserar" folk som spänner fjärrstyrda bomber på 7-åringar...". Och Johan Lundberg, författare och docent i litteraturvetenskap, twittrade "Gbg Stadsteater jihadist-pjäs och Johannes Anyurus nya roman är det bakgrundsbrus som gör MUCF:s bidragskonfetti t islamister förståelig."
Men ordet "nyansera" kommer från ingressen i en nyhetsartikel av SVT Väst: "På onsdagskvällen har pjäsen Jihadisten premiär på Göteborgs Stadsteater, och precis som namnet antyder så handlar det om att nyansera bilden av de svenska jihad-resenärerna."
På Göteborgs Stadsteaters hemsida finns en betydligt mer rak och enkel beskrivning av pjäsen: "Vad får unga människor att lämna det trygga Välfärdssverige och välja att delta i ett blodigt krig i en annan del av världen?" samt att pjäsen handlar "Om en ung mans väg från Göteborg till kriget i Syrien". Det är en föga spekulativ eller urskuldande programförklaring. Inte heller verkar det finnas en ansats att relativisera jihadister och deras handlingar.
Men - och detta är viktigt att påpeka - jag vet inte. Jag har ingen aning, för jag har inte sett pjäsen. Förhoppningsvis har dock samtliga kritiker sett pjäsen och talar utifrån sin egen upplevelse och värdering av det konstnärliga materialet. För inte recenserar eller dömer folk pjäsen på förhand utifrån ett enda ynka ord i en nyhetsartikel, ett ord som inte ens tillskrivs någon som har med pjäsen att göra?
Skapar "Jihadisten" ursäkter för IS-resenärer? Relativiserar den jihadism? Är det en tårdrypande, gullande vänsterpjäs som väljer bort det egna personliga ansvaret till förmån för bortförklaringar om förtryckande system och identitetspolitiska strukturer? I så fall är det horribelt. Men jag har ingen aning. För jag har inte sett pjäsen.
Att en teaterföreställning söker förståelse är inte samma sak som att dess upphovsmän ägnar sig åt ursäkter eller bortförklaringar. Bakom varje brottslig handling finns det en människa, i alla sina mer eller mindre komplicerade beståndsdelar. Att demonisera brottslighet och övergrepp är en mänsklig reaktion på en kränkande orättvisa som drabbar andra. Det hade gjort allting lättare om jihadister alltid varit omänskliga monster. Nu är det inte så. Ingen radikaliseras i ett vakuum, lika lite som att någon föds som kriminell eller extremist. Men sådana ryggradsreflexer är föga verkningsfulla om vi ska ha hopp om att förhindra upprepningar eller terrordåd i Sverige.
Och, i ärlighetens namn: Att nyansera jihadister som människor är inte att ta ställning för deras sak, att mörda, våldta, förslava och lemlästa. Det är att göra ett försök att visa varför människor gör dessa vidriga saker.
Här kan en teaterföreställning av Stadsteatern Göteborg, i den svenska stad som enligt experter skickat flest jihadister till Syrien, ha en motverkande och pedagogisk effekt. Det är också att verka i och ta ansvar för den lokala miljön Stadsteatern ska vara relevant för.
Men jag vet inte. För jag har inte sett pjäsen.