Csaba Perlenberg

Öppenhet är det bästa smörjmedlet

Torgny Segerstedt.
Foto: Okänd - / HT/GT/

Årets Torgny Segerstedtföreläsning påminner oss om att öppenhet är det bästa smörjmedlet.

Hur högtidlighåller man en pressetisk legend, en publicistisk fyrbåk? Jo, man håller bland annat ett årligt anförande till hans minne. Passande nog hölls det i Torgny Segerstedt-salen i Göteborgs Universitets huvudbyggnad i Vasaparken i torsdags eftermiddags – men nog förtjänar universitet en reprimand för det erbarmliga skick som två av av salens fyra övre takhörn tillåtits förfalla till.

Den flagnande färgen med de hängande, grånande takbitarna är förhoppningsvis inte en representation av det allmännas minnesbild av Torgny Segerstedts livsgärning. I sin tid var han en anständighetens röst – chefredaktörskapet vid Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning gav honom en plattform att med trycksvärtan som vapen agitera mot nazismen på kontinenten under upploppet till andra världskriget. Segerstedt var en elitist ut i fingerspetsarna, vilket i detta fallet även innebar att han var internationalist. Segerstedts blick var kontinental med fokus på 1900-talets civilisationskamp mellan kommunismen och nazismen men även den italienska fasiscmen.

Ämnet för årets Torgny Segerstedtföreläsning var "Invandrarna som byggde Sverige". Just därför var det beklagligt att det inte verkade finnas några sådana i Segerstedtsalen. 

Överlag var det budskap som föreläsningens huvudman, författaren Anders Johnson, hade att delge rätt essentiellt till vår egen tids allt mer protektionistiska och nationalistiska mentala sköldar: Sverige, och så även och inte minst Göteborg, hade varit hopplöst omöjligt utan de influenser som utlänningar och hitresta bidragit med under århundradenas lopp. Eller som Johnson själv formulerade det: "Invandrare har under alla epoker sedan medeltiden, i alla delar av landet och inom alla samhällsområden, haft stor betydelse för Sveriges utveckling".

Och inte bara det: även de uppfinningar eller nymodigheter som svenskar själva bidragit med för landets utveckling har varit ett resultat av utrikesinfluenser: "Det är nästan aldrig som så att något nytt och genomgripande har skett i Sverige utan att någon varit utanför nationsgränserna och kommit tillbaka med det nya".

I själva verket var hela föreläsningen en apell mot misstron mot de främmande: "Människor som flyttar genom hela livet är i genomsnitt mer kreativa än de som stannar hemma hos mamma hela livet" och "Det är ett tecken på initiativkraft."

Här finns givetvis invändningar. Det är lätt att prata om de framgångsrika, de lyckade, de fåtal vars namn lever kvar genom århundradenas dimmor. Företagarna, entreprenörerna. Cloetta, Bonniers, Felix, Carnegie, med flera. Icke desto mindre är det svårt att efter Johnsons föredrag inte slås av tanken att man förr, då, hela tiden såg invandrarna som resurser. Det var de som skulle hjälpa oss – och det var Sverige som skulle dra nytta av dem. Det gick då. Det går nu.

Om hundra år är det därför en stor sannolikhet att det även då finns fog för att 2116 års Torgny Segerstedtföreläsning kommer kunna heta "Invandrarna som byggde Sverige". Fram till dess är det i allra högsta graden angeläget att verka i Segerstedts anda mot de som ger sken av att världen är en skrämmande plats bara för att den är på väg att förändras. Allt annat voro en förolämpning.