Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Ohållbar och orättvis ekvation för Sahlgrenska

Sahlgrenska i Göteborg ska få mer pengar men går in i 2019 med ett planerat underskott. Foto: CSABA BENE PERLENBERG
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida. Foto: NORA LOREK

Sahlgrenskas kroniska underskott är välplanerade och beställda. Så länge det saknas incentiv för en budget i balans kommer förlustkarusellen att fortsätta snurra.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är oberoende liberal.

Sahlgrenska får 450 miljoner kronor mer i budget under 2019 än innevarande år. Trots detta kommer ett okänt antal vårdplatser och ett hundratal tjänster, utöver de 200 som redan försvunnit i år, att försvinna. Förvisso kommer medarbetare inte att sparkas – men vakanser och vikariat ska inte tillsättas. I praktiken blir effekten densamma: De sjukhusanställda får färre kolleger att dela bördan med.

 

 

Sahlgrenska har en massiv, nästan oförståeligt enorm verksamhetsbudget på 17,8 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som Moderaterna aviserade för några dagar sedan att de vill höja försvarsanslaget med eller samma summa som Liverpools ägare John Henry vill ha för att sälja sitt fotbollslag

 

 

Samtidigt räcker 18 miljarder inte till för att finansiera vårdens och Sahlgrenskas kostnader. Inte utefter de målsättningar om vilken typ av verksamhet Sahlgrenska ska leverera. I realiteten vill inte politikerna att Sahlgrenska ska hålla sin budget. I budgetunderlaget för 2019 erkänns det att SU medvetet budgeterat för underskott under fyra av de senaste sju åren. Därmed har SU ett negativt eget kapital vid ingången av 2019. 

 

 

I praktiken innebär det att Sahlgrenska kontinuerliga cashflow-problem, men hankar sig fram genom att leva på en garanti om framtida intäkter från ägarna, Västra Götalandsregionen och brukarna, skattebetalarna. Denna lagstadgade, tvärsäkra arrogans gör också att det i grunden saknas incentiv både från politikerna och från sjukhusledningen att ta fram den fiskala svångremmen. 

 

 

Det har alltså varit lättare för ansvariga politiker att godkänna en kronisk underfinansiering av verksamheten än att antingen skjuta till mer pengar på bekostnad av andra satsningar eller välja att avstå från vissa vårdverksamheter. Alliansens oförmåga att prioritera eller erkänna att varje verksamhet, så även Sahlgrenska, har begränsningar, leder till de återkommande krisrubrikerna.

 

Samtliga områden på Sahlgrenska har beordrats att ta fram åtgärdsplaner för en budget i balans under nästa år, men det finns ingen som på allvar tror att det kommer att förverkligas. I stället är åtgärdsprogrammen ett sätt att bromsa underskottet, inte att helt gira fritt från det. Dessutom släpar flera års skulder efter i de åtgärdsprogram som avlöser varandra. Bland annat var 3,7 miljoner av de 329 miljonerna i minus som Sahlgrenska inledde 2018 med, rester från budgetsynder från verksamhetsåret 2015. Och så fortsätter det.

 

Ett behändigt sätt för regionpolitikerna att trolla bort de underskott som de själva tagit beslut om är att helt sonika avskriva det, som regionfullmäktige gjort med 85 av nämnda 329 miljoner i minus. Poff, puts väck!

 

 

Och det är inte bara under 2019 som Sahlgrenska budgeterar för att verka med underskott. Det resterande negativa kapitalet från verksamhetsåret 2017, minus 240 miljoner kronor, ska "återställas", det vill säga sparas in, först år 2020. Ja, om inte politikerna helt sonika avskriver delar av eller hela summan då.

 

Samtidigt är målen för 2019 ambitiösa: Det ska bli fler operationer i dagkirurgi; SU ska erbjuda specialistvård för patienter i deras egna hem genom mobila team; sköra äldre ska få en ”jämlik vård” innebärande att vårdkedjan ska optimeras och rätt vård ska erbjudas på rätt enhet i rätt tid; uteblivna besök ska halveras (!) och den kliniska forskningen ska stärkas på SU.

 

En budget som inte beräknas hållas trots nästan en halv miljard kronor mer, färre anställda och färre vårdplatser ska alltså enligt plan leda till höjd kvalitet och ökad måluppfyllelse. Den sjukvårdspolitiska ekvationen är långt ifrån hållbar. Förlustmiljonerna går att avskriva - men inte krisen.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!