Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Normsheriffen tar sig an moralpoliserna

Ann-Sofie Hermansson (S), normsheriff och kommunstyrelseordförande i Göteborg. Foto: HENRIK JANSSON /GT

Socialdemokraterna på riksplan borde lyssna till Ann-Sofie Hermansson. Rörelsen borde göra hennes korståg till sitt eget.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är oberoende liberal.

"Det är egentligen skit att det är valrörelse, vet ni det?"

 

Här kommer en yrkesmässig bekännelse: Presskonferenser vars syfte är att presentera nya politiska förslag kan vara något av det mest tråkiga som finns. En politiker står eller sitter och läser innantill ur ett häfte medan en stackars hängiven pressekreterare eller någon annan medarbetare i stödtruppen plikttroget trycker ner en tangent med ojämna mellanrum - som gör att Powerpoint-presentationen som projiceras bakom politikern slår följe med vad som sägs. För varje smattrande tangenttryck försvinner den politiska ideologin och tas över av kommitté-avvägda formuleringar.

 

Inte sällan blir hela tillställningen kass eftersom man försöker att hinna läsa igenom sjuttioelva sidor politiskt program i punktform som tryckts ner i handen på oss 10 sekunder innan politikern börjat mässa. Därefter blir det frågestund, då journalister ställer ett par plikttrogna frågor utifrån tidigare kunskap och ett par uppsnappade rader ur det häfte som politikern precis presenterat och som man inte hunnit läsa igenom noggrant. Frågorna blir alltid de bästa, och svaren blir därefter. Journalisterna blir missnöjda. Politikerna likaså. Läsarna och väljarna lämnas till sitt öde någonstans däremellan.

 

Men så plötsligt händer det. En stund av genuin ärlighet träder fram bakom inövade talminus, floskler, ideologiska spärrar och regerandets grå vardag. Politikermasken rämnar och människan framträder. Det är mer ovanligt än en trippel solförmörkelse. I måndags hände det på Järntorget i Göteborg.

 

Men mer om det senare. 

 

Under måndagen presenterade Socialdemokraterna i Göteborg sitt nya 15-punktsprogram "Lag och ordning i hela Göteborg" på partiexpeditionen. Rörelsen erkänner svart på vitt att det kommer ta tid att åtgärda Göteborgs särskilt utsatta utanförskapsområden (Bergsjön, Biskopsgården, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet och Tynnered/Grevgården/Opaltorget). 

 

Riktigt lång tid. Närmare sagt 10 år. Sedan kommer det enligt S i Göteborg att ta ytterligare tio år att få bort de nämnda områdenas klassificeringar som utsatta områden. Siktet är inställt på 2038. Om partiet får fortsätta styra Göteborg till dess, det vill säga. Det är ett nästan lika långt fortsatt S-styre som Göteborg har bakom sig. Få, om någon, torde vara lockad av en sådan tanke givet resultaten. 

 

Analysen är det dock inget fel på. Det kommer att ta mycket lång tid att åtgärda utanförskapsområdenas problem. Det är inte en mandatperiod vi talar om - det är en generationsfråga. 

 

Det gör att Socialdemokraterna utkämpar ett tvåfrontskrig: Mot de problem Ann-Sofie Hermansson identifierat, och mot vad som verkar vara en ständigt vikande opinionstrend. Det torde vara tydligt för alla och envar, inte minst socialdemokratiska partirepresentanter, att Socialdemokraterna är ett parti i djup existentiell kris. 

 

Å ena sidan ökar partiet farten mot ravinen i sin vettlösa hetsjakt på välfärdsföretag. För de allra flesta som har ett barn på en friskola, en förälder på ett privatdrivet äldrevårdsboende eller som har gått till en privatpraktiserande läkare är det en djupt verklighetsfrämmande inställning. 

 

Och å andra sidan försöker partiet lajva någon form av sverigedemokratism med hårda och reaktionära migrations- och integrationspolitiska förslag, en återgång till den Jimmie Åkesson-svavelosande retoriken som statsministern förde sig med under valkampanjen 2014, då "något höll på att gå sönder". Fyra år senare är det i stället S som håller på att gå sönder. Partiet gjorde sin retoriska figur till en sanning om sitt eget parti.

 

Som flera opinionsundersökningar kunnat visa den senaste tiden så har socialdemokratins ideologiska vilsenhet och taktiska ökenvandring straffat sig. När Socialdemokraterna försöker vara något annat än vad de är, blir effekten förödande. När inte ens ledande socialdemokrater tror på sina marschorder från kommunikationsbrigaden blir det svårt för väljarna att göra det.

 

Men lösningen för partiet kan finnas närmare än vad de själva anar. För den som någon gång tagit sig tid att lyssna på ett längre anförande av Göteborgs kommunstyrelseordförande Ann-Sofie Hermansson har det varit svårt att missa att det i djupet av Hermanssons innersta politiska väsen finns en övertygad folkrörelseromantiker. 

 

Otidsenligt? 

Troligvis. 

Förförande i sin, i dessa tider, provocerande positivism? 

Onekligen. 

Men Hermanssons politiska väckelseglädje ("Vi måste göra detta tillsammans!") har de senaste månaderna förbytts till en knivskarp, och på sin vänstra planhalva rätt ensam, kritik mot frihetens banemän. 

 

Normsheriffen Ann-Sofie Hermansson har tagit sig an moralpoliser i utanförskapsområden, extremistiska flumentreprenörer och hederskulturens kalla helvete med en sådan övertygelse att det både för hennes politiska motståndare, men kanske mest hennes politiska bundsförvanter, varit svårt att förhålla sig till. Medan borgerliga röster har menat att Hermanssons kritik är ett alldeles för sent uppvaknande, har vänsterkritiker menat att Hermanssons korståg tagit sig formen av rent poserande. Må så vara. Det behöver inte betyda att Hermansson har fel för det. Uppvaknandet må vara senkommet - men det är på riktigt. 

 

Just därför är det skit att det är valrörelse. Ingen tar Ann-Sofie Hermanssons upprördhet över parallellsamhället på allvar. Då har man inte förstått anledningen: Parallellsamhällets mörkerkrafter gör ju anspråk på att skapa en helt annan samhällsmodell än Rörelsens. Och i Sverige är det enligt klassisk socialdemokratisk självbild endast socialdemokratin som skapar den svenska samhällsmodellen. 

 

Gilla eller hata det - ingen kan anklaga Hermansson för att inte vara en riktig sosse. Då får det vara att Hermansson är upprörd över förfallet i Göteborg som hennes eget parti varit delansvariga för under de senaste 24 åren. Socialdemokratin skulle må bra av lite upprördhet just nu, skenheligt eller inte. 

 

Sveavägen 68 borde kalla in Ann-Sofie Hermansson för en ideologisk terapisession. Rörelsen borde göra normsheriffens korståg mot moralpoliserna till sitt eget.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!