Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Landsbygdismen förvärrar Västra Götalands ålderism

Äldre ska inte falla offer för ålderism.
Foto: Shutterstock
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Foto: NORA LOREK

Ojämlikheten i hälsa och vård för äldre i Västra Götalandsregionen vittnar både om en ålderism och en snedfördelning i livsvillkor beroende på var regionens invånare bor. 

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

OPINION. Ålderns höst är inte okomplicerad. Förr eller senare sviktar hälsan på olika vis för oss alla, och det är något av ett lotteri när diverse krämpor övergår till begränsningar i livet. För vissa kommer nitlotterna före och oftare än vad de anländer till andra. Därmed villkoras förmågan att leva fullt ut efter var och ens ork. Det kärl som bär anden är som bekant endast till låns under vår livstid. 

I Västra Götaland skiljer sig både äldres hälsa och vård på kommunal nivå. I en ny granskning som presenterades för regionens hälso- och sjukvårdsstyrelse under den gångna veckan konstateras det att det handlar om ”omotiverade skillnader” och ojämlikhet när det kommer till sjuklighet, vårdkontakter, slutenvård, läkemedelsbehandling, tandvård och tandhälsa. Föga överraskande är ohälsan högst i landsbygdskommuner, och då framför allt i nordvästra delarna av Västra Götaland. Men det är också ojämlikt åt andra hållet: Vårdkonsumtionen är högst i kommuner nära större sjukhus. Tillgången på vård styr därmed efterfrågan, i stället för att låta behovet styra.

Den ojämlika hälsan manar till eftertanke. Den regionala nivån måste ta ett större ansvar för att koordinera och vägleda mindre landsbygdskommuner. Det är inte alla som kan ta 6:ans spårvagn till Sahlgrenska.

För en tid sedan skrev Göteborgsliberalen Ann-Catrine Fogelgren klokt gällande äldres rätt till god hälsa och jämlik vård: ”Bristerna i vården av äldre är ett resultat av ålderism, där äldre alltför ofta betraktas som ett kollektiv utan individuella behov. Den som har störst behov ska ha företräde till vårdens insatser. Det är tydligt fastslaget i hälso- och sjukvårdslagen. Och det förutsätter att varje människa får sina egna behov tillgodosedda utifrån individuella medicinska bedömningar” (GP Debatt 6/12-20).

Till den generella ålderismen bör också läggas landsbygdismen, som är en geografisk ojämlikhet som är minst lika svår att råda bot på. Ju mindre kommuner och ju längre bort från regionala noder som människor bor, desto mindre resurser finns det generellt för välfärden. Den kritiska massa som krävs för att upprätthålla en välfärd där de olika delarna ska gå hand i hand med varandra är svårare att få till på landsbygden.

Vän av ordning bör rimligtvis protestera mot den ovanstående, aningen mörka beskrivning av välfärdens välmående: Sant är att Sverige ligger tredje högst i EU när det kommer till utgifter för hälso- och sjukvård per invånare, enlig Folkhälsomyndigheten. Sant är också att andelen av befolkningen som uppger att de har en god självskattad hälsa ökade mellan 2006-2018 och att medellivslängden ökade med i genomsnitt 1,7 år.

Det säger dock ingenting om de regionala skillnader som är ett faktum i olika delar av landet. Att vården är ojämlik runtom i landet är föga överraskande givet decentraliseringen på 21 olika vårdstyren. Det är en högst planerad ojämlikhet. Värre är det med ojämlikheten inom ett och samma vårdstyre.

De generella jämlikhetssträvandena får inte lämna de äldre på efterkälken.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida