Csaba Perlenberg
Socialdemokraten Jahja Zeqiraj var dämpad. Det här var hans hus, som man brukar säga. Som ordförande för stadsdelsnämnden i Västra Hisingen stod han nu värd för ett möte som han önskade aldrig hade behövt hållas.
Det enda som hördes var enstaka surr av kameraklickande. Pressen vankade av och an framför stativdjungeln. Kunde han inte komma nån gång nu? Det fanns deadlines som skulle hållas, fredagsmys som var inbokade. Livesändningar som redan gått i sjuttiotre upprepade varv utan nytt innehåll.
Runt det avlånga bordet inne på Medborgarkontoret satt olika representanter för Biskopsgårdens civilsamhälle. Föreningsmedlemmar. Föräldrar. Unga. Boende. Fältassistenter. Sörjande.
Utanför tittade nyfikna ungdomar in, med mobiltelefonerna i högsta hugg. De ville få en bild av sin statsminister, en egen bit av honom att behålla, att visa upp.
Huvudgästen, partiordföranden, var på ingång. Regeringsplanet, som skulle mellanlanda på Landvetter på väg tillbaka till Stockholm efter ett toppmöte i Bryssel, var försenat.
I själva verket hade huvudgästen bjudit in sig själv. På så vis var det inte bara en träff med verklighetens folk utan även en minnesstund i gränslandet mellan PR-träff och en relativt nybliven regeringschefs behov att samla landsfaderpoäng.
Det var en hopplös affär: "damned if you did, damned if you didn't". Hade han inte dykt upp hade det setts som nonchalant, men att ändå dyka upp kom senare, utanför, att leda till kritik från arga och uppretade lokalbor som provocerades av att det hade krävts en blodig attack på en restaurang för att bringa närvaro till en förort som länge ropat efter hjälp. Nu passade det sig! När det redan var för sent. När människor hade dött, mördats. Ännu en gång. När våldet svept in och fört med sig omvärldens dömande blickar.
En Säpo-agent ställde sig i dörröppningen, och ett halvt andetag senare äntrade Stefan Löfven rummet. Han gick bordet runt. Varje hand skakades. Biskopsgården hade funnits i hans tankar, lät han meddela då han satte sig ner. Och tillsammans skulle det gå att förändra de faktorer som lett fram till detta meningslösa våld. Och nu var det dags för satsningar. På skola, på utbildning, på välfärd. Dessutom var han tacksam för att han fått komma till det möte han bjudit in sig själv till.
Senare, utanför, omgiven av ett påträngande hav av Biskopsgårdsbor och den nationella pressen, kunde statsministern dock inte hålla sig från att blanda in partipolitik i en stund av lokal och nationell sorg. Nu fick det minsann vara slut på roten till allt lidande och elände i världen: "Det är slut nu på skattesänkningar. Det var liksom lösningen på alla världens problem ett tag. Vi skulle sänka skatterna och alla skulle bli så lyckliga."
Som om Stefan Löfven ens hade en tanke på att slopa jobbskatteavdragen - trots att de enligt landsfadern-i-vardandes partipolitiska retorik nästan hade laddat gevären och människors höjda disponibla inkomster hade kramat avtryckarna.
Att hänge sig åt hyckleri i en stund av nationell samling var, för att använda Löfvens parlör, inte okej.
Ett och ett halvt år senare har rättssamhället segrat: Förövarna har funnits, och funnits skyldiga. Fullt möjligt utan slopade jobbskatteavdrag.