Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Jag kommer sakna att skriva om Daniel Bernmar

En mer passionerad, hängiven och principfast politiker än Daniel Bernmar (V), är svår att hitta. Nu kommer han slippa kritik från Csaba Bene Perlenberg som går vidare inom Bonniers.
Foto: HANNA BRUNLÖF
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Foto: NORA LOREK

Efter fem och ett halvt år är det dags att ta avsked från Västsveriges absolut bästa kvällstidning. Göteborg och Västsverige har onekligen varit en liberal ledarskribents våta dröm.

OPINION. För en liberal ledarskribent är Göteborg alltjämt en våt dröm. Här är politiken ständigt mer dramatisk, här är skandalerna störst och de politiska profilerna mer underhållande, mer irriterande, mer inriktade på konflikt och konfrontationer än i övriga delar av landet. 

Enkelt uttryckt: Endast Göteborg göteborgska politiker har. 

Under de fem och ett halvt år som jag haft förmånen att få skriva liberala ledare på GT:s lokala och regionala ledarsida har jag varit med om fler stora politiska händelser än vad många andra ledarskribenter som har fokus på lokalpolitik får erfara under en hel yrkesgärning. På så vis har Göteborgspolitiken varit mitt universitet.

Men likt mandatperioder har ett slut, är denna gärning och upplevelse nu på väg mot sin ände. Detta är den allra sista texten som jag skriver i denna tidning – för denna gång. Efter helgen är det dags för nya uppdrag inom Bonnier News Local.

Av den anledningen kan det vara på sin plats att skriva ett slags bokslut över de gångna åren. Exakt hur många texter det har blivit har jag inte vågat mig på att räkna. Många, kanske alldeles för många, har det blivit. 

Särskilt ett par händelser och personer kommer jag alltid att bära med mig – och prägla min fortsatta gärning. 

Inte minst det rosornas krig som utbröt kring Socialdemokraternas förra gruppledare och Göteborgs förra kommunstyrelseordförande Ann-Sofie Hermansson (S) är en period som lämnade flera spår. Den socialdemokratiska distriktsstyrelsens bråk med Hermansson var mer än en falangstrid – det var en principiell kamp som få utanför de mest devota politiskt intresserade förstod. Ann-Sofie Hermansson förtjänar dock en eloge för att hon stod upp för en principiell kamp mot en trött distriktsstyrelse. Hennes ord på hennes allra sista presskonferens förtjänar att upprepas: ”Jag ångrar ingenting”. 

Kanske var Ann-Sofie Hermanssons största och viktigaste politiska beslut det om att hålla ett löfte: Till skillnad från exempelvis Martin Wannholt som krampaktigt höll sig fast vid sin kommunalrådslön som politisk vilde efter att Moderaterna sparkat honom, lämnade Ann-Sofie Hermansson sina uppdrag efter att den dramatiska och extrainsatta medlemskongressen på Folkets hus vid Järntorget fattade sitt beslut om hennes politiska framtid. Ann-Sofie Hermansson satte sig inte över sitt partis medlemsvilja och stannade kvar som politisk vilde för egen vinnings skull. Hon lämnade Stadshuset rakryggad och visade i det ögonblicket att demokrati är ett lagspel, inte en solomatch.

Och som om inte det var tillräckligt för att förtjäna göteborgarnas respekt gick hon från att styra Sveriges andra största stad till att bli renhållningsarbetare på Renova. En politiker från ett arbetarparti som faktiskt skaffade ett hederligt arbetarjobb. Ann-Sofie Hermansson kanske är den sista riktiga socialdemokraten.

En annan politiker som jag skrivit spaltmeter om är Vänsterpartiets stridbara gruppledare Daniel Bernmar. Det har inte bara varit för hans partis underhållande fokusering på bland annat offentliga vattenposter som mänskliga rättigheter (!) – framför allt har det handlat om att Daniel Bernmar väcker ett engagemang och lockar till reaktioner på ett sätt som få andra politiker gör. Vänsterpartisten med mustaschen kan mycket väl vara Sveriges skickligaste kommunpolitiker och borde onekligen vara en självklar partiledarkandidat den dagen Vänsterpartiet söker nytt (manligt) ledarskap. En mer passionerad, hängiven och principfast politiker, som dessutom njuter av att använda ordet ”borgerlig” som skällsord, är svår att hitta, alldeles oavsett ideologisk tillhörighet. Jag kommer verkligen att sakna att skriva om honom.

För de som återkommande läst GT Ledare under de senaste åren har det förhoppningsvis märkts att GT varit den svenska ledarsida som varit först och skrivit mest om det hot mot den västerländska liberalismen som kommunistdiktaturen Kina allt mer kommit att utgöra.

Det västsvenska beroendet av ett kinesisk-ägt bilföretag exemplifierades under den gångna veckan efter att Volvo meddelade att det formella samgåendet med Geely avbryts. Givet att kinesiskt ägda företag ses som en förlängning av den kinesiska militärstrategiska kapaciteten, kommer relationen mellan Sverige och Kina, knappast att bli mindre viktig att skildra och granska.

GT Ledare har även satt en heder och plikt i att återkommande skriva om göteborgaren och den svenska medborgaren Gui Minhai. Förläggaren är fortsatt kidnappad av den kinesiska staten för sitt publicistiska arbete i Hongkong, där hans bokhandel och förlag publicerade litteratur som var misshaglig för kommunistregimen. Skamlösheten i att låta kinesisk säkerhetstjänst kidnappa en svensk medborgare som vid tillfället vistades i Thailand är enormt och påvisar det hot mot den internationella rättsordningen som Kina fortsatt utgör.

Gui Minhais situation och öde kräver fortsatt engagemang från politiken, publicistiska krafter och inte minst det västsvenska näringslivet.

Slutligen vill jag passa på att tacka ödmjukast för alla de meddelanden, brev och telefonsamtal som jag fått av er läsare genom åren med ömsom ris, ömsom ros. Er kritik, reflektioner och hurrarop har inte varit oläst eller lämnat mig oberörd. Om mina ledare har bidragit till att väcka reaktioner, manat till reflektion och praktisk förändring i Göteborgs spännande politiska liv, är jag mer än nöjd och tacksam för möjligheten att ha fått skriva i Västsveriges bästa kvällstidning. 

På återseende och med hopp om en än mer liberal morgondag. 


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.