Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Hög tid för Göteborg att hedra den finska sisun

Göteborg borde ha bildat ett Sverigefinskt kultur- och informationscenter för länge sedan. Foto: SHUTTERSTOCK
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida. Foto: NORA LOREK

Göteborg borde ha haft ett Sverigefinskt kultur- och informationscenter för länge sedan. Fullmäktige gör rätt i att ta sitt kulturhistoriska ansvar.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

Jag vet inte om jag ens är en sverigefinne längre för min finska är så kass nuförtiden, och svensk blir jag aldrig helt och hållet. Och jag är ingen riktig finne.

 

I USA brukar man ofta prata om ”Americana”, det kulturella stoff som gör USA till just Landet i Väster. I skärningspunkten av en mytomspunnen viskningslek av intryck bestående av en brokig samling av låtskatter, filmsnuttar, politiska händelser och geografiska ikonplatser skönjas något som var och en kan relatera till utifrån sina egna upplevelser och referensramar. Alla har sitt Amerika – men alla är en del av ett och samma Amerika.

 

I Sverige börjar och slutar definitionen av svenskhet just vid vad som är svenskt. Ofta hemfaller debatten till att handla om vaga uppförandekoder och antropologiska betraktelser. Släng in lite jämställdhet, nån maträtt, demokrati och respekt för allas olikheter samt en och annan socialdemokrat som skriker ”Den svenska modellen!!” – och debatten är, om inte komplett, så i alla fall just svensk.

 

Men om det finns en ”Sverige-ana” måste den Sverigefinländska upplevelsen räknas som en omistlig och sårig del. En historia om att vara både och men ingenstans, en upplevelse som skiljer sig mellan olika generationer av Sverigefinländare och som förr eller senare både förtjänar och kräver en uppgörelse. Den Sverigefinländska identitetskonflikten är en av det senare 1900-talets stora svenska historier – som i mångt och mycket fortfarande väntar på sin Stora Berättelse.

 

Det inledande citatet, från ett vittnesmål i Kai Latvalehtos doktorsavhandling ”Finnish Blood, Swedish heart – Examining Second-Generation Swedish-Finnishness” vid Åbo Akademi är en smärtsam illustration av en sårig upplevelse i ett Sverige som tog emot arbetskraftsinvandare från sitt finska grannland, ja, skrek efter dem på 1960- och 70-talen, men vars behandling av arbetarna och deras familjer och barn lämnade mycket övrigt att önska. 

 

Just Göteborg är onekligen huvudscen för det Sverigefinländska arvet. Latvalehto, som själv växte upp i det Göteborg som hans familj emigrerade till innan de återvände till Finland på 1980-talet, vittnar i en lång text på Åbå Akademis hemsida om den identitetsproblematik som många i andra generationens Sverigefinländare kom att möta.

 

Men trots att Göteborg sedan 2011 är en av de kommuner som ingår i finskt förvaltningsområde som ger Sverigefinländare särskilda rättigheter, har staden tagit chockerande litet ansvar.

 

Talande är att frågan om ett Sverigefinskt kultur- och informationscenter, som behandlas på torsdagens fullmäktige, kommer från ett så kallat Göteborgsförslag genom det sverigefinska rådet, och inte från staden själv.

 

Ett Sverigefinländskt kultur- och informationscentrum kan bli en viktig blåslampa gentemot kommunen att leverera modersmålsundervisning till Sverigefinska barn. 

 

Att ett sådant centrum inte redan finns är en historisk skam som det är hög tid att åtgärda. Det är dags att på allvar hedra den finska sisun i Göteborg och ta sitt kulturhistoriska ansvar.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.