Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Hamnkonflikten är ett klimathot

Hamnen i Göteborg. Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s och Kvällspostens ledarsidor. Foto: NORA LOREK

Hamnkonflikten slår hårt mot klimatet. Ökade resvägar med fler transporter via motorvägen i stället för sjövägen gynnar varken fack eller koldioxidutsläppen.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

Nästan, nästan. Efter katastrofåret 2017, då Hamnfyrans oansvariga beteende ledde till ett ras för containervolymerna i Göteborgs Hamn och innebar ett hot mot Sveriges välfärd tack vare strypgreppet om svensk import- och export, visade Västkustens stora port mot omvärlden att det var på väg att åter bli business as usual under 2018.

 

 

I alla fall fram till det att Hamnarbetarförbundet gjorde sig påmint och än en gång kastade ut inte bara Göteborg utan samtliga svenska godshamnar i osäkerhet och vånda. 

 

Under onsdagsmorgonen inleddes ännu en hamnkonflikt med strejk, bland annat i Malmö och Helsingborg. I Göteborg väntas konflikten angöra hamn på söndag och måndag. Efter att ha erbjudits i stort sett allt som efterfrågats tackade det stridbara fackförbundet nej till både arbetsgivaren och de akut utsedda statliga medlarnas bud. En orättvis manifestation med punktstrejker och övertidsblockad möts av en nödvändig och förståelig lockout. 

 

 

Gensvaret från Sveriges Hamnar är knappast proportionslöst. I stället måste arbetsgivarparten tydligt visa att ett fack som inte respekterar den svenska modellen inte heller hör hemma på den svenska arbetsmarknaden. Att blåsa till strid när arbetsgivarparten tydligt tar sitt ansvar genom att ingå kollektivavtal, om än mot ett konkurrerande fack, visar inte på förmåga att ta ansvar för Sveriges väl och ve.

 

Men hamnkonflikten är inte bara ett problem för näringsliv, jobb och svensk välfärd. Hamnarbetarförbundets agerande är även direkt skadligt för klimatet. Tack vare främst importens betydelse för Sveriges självförsörjningsgrad har godstrafiken behövt finna nya vägar när stillastående kajkanter har inneburit att leverantörer inte kunnat få fram varor. I stället har mödosamt extraarbete inneburit andra rutter, inte minst via motortrafik. Det har inte endast inneburit ökad trängsel på svenska motorvägar och därmed en ökad trafikfara, utan även mindre effektiva och fler mindre leveransenheter med massiva ökade utsläpp som följd. Även omdirigerad sjötransport ledde till längre transportvägar. När endast strejken och lockouten i Göteborg drabbade Sverige innebar det i snitt att varje container fick färdas 590 kilometer längre. Dagens inledda konflikt riskerar vid en längre konflikt att få större konsekvenser eftersom det finns få andra alternativ att skeppa till då fler hamnar är indragna.

 

Enligt en rapport som Svenskt Näringsliv presenterade förra våren innebar omdragningen till tre andra europeiska hamnar, Rotterdam, Antwerpen samt Hamburg, att omlastningen därifrån för vidare lastbilstransport genom norra Europa och vidare in i Skåne för vidare leverans i Sverige, medförde en extra resväg på i snitt 180 kilometer per container. Klimatnotan är horribel med ökade koldioxidutsläppen till en tyngd av 70 000 extra ton.

 

Hamnarbetarförbundets oresonliga agerande är således inte bara ett stort problem för Sveriges arbetsmarknad och industri – det utgör även ett klimathot. Att gynna lastbilstransporter på bekostnad av sjötrafik är knappast grön politik för ett rött fackförbund.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s och Kvällspostens ledarsidor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!