Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Göteborg ska stå enat mot mot de intoleranta

Domkyrkan i Göteborg.
Foto: OSKAR LINDWALL
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Foto: NORA LOREK

Attackerna mot kyrkor och moskéer i Göteborg måste mötas i gemenskap och med solidaritet.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

OPINION. Att Sveriges moderna sekularisering har tjänat landet väl går inte att sticka under stol med. Det betyder inte att det svenska samhället är kliniskt befriat från religion eller trosuppfattningar. En bra bit över hälften av befolkningen är fortfarande med i Svenska kyrkan, även om medlemssiffrorna är stadigt vikande. Den institutionella religionen är uppenbart inget för den troende svensken - för det är många som är troende, långt fler än de som aktivt och regelbundet utövar sin religion under organiserade former. 

Därutöver är många minoritetsgrupper anknutna till diverse andra församlingar och trosuppfattningar. En stor invandring till Sverige har kommit att innebära att gränslandet mellan religion och kultur har blivit högaktuellt när det fyllts med nytt innehåll och betydelse för grupper med annan tro än den för svensken välkända kristendomen. Det offentliga samtalsrummet ser något av en religiös renässans, där alla, oavsett om man vill eller bryr sig, förr eller senare måste förhålla sig till trons köttsliga styrkor och tillkortakommanden. 

Kulturkrockar, där kulturella sedvänjor som motiveras av kulturella dogmer eller där kulturkrockarna bestått av direkta religiösa uttryck, har de senaste åren skapat rubriker i allt från handskakningar till böneutrop. 

Väl värt att minnas är att det inte bara är det sekulariserade majoritetssamhället som utmanas av religionens återkomst: Även minoritetskulturer prövas. Lika värt är det att poängtera att det knappast är majoritetssamhällets prövningar och lidelse som är störst: Den stora provokationen och den största utmaningen återfinns troligen hos och upplevs av de som möter ett majoritetssamhälle där religionen inte är självklar och till stor del är undanskymd i relation till vardagens bestyr. Sveriges självbild och det kollektiva minnet medför att det är annat än rituella dogmer som styr hur vi förhåller oss till varandra och vilka beslut vi fattar.

Men den svenska sekulariseringen, som i grunden är en viktig frihetsreform för individen, har också skapat en slags religiös analfabetism både för icke-troende som troende. Därför är det av särskild stor vikt att det just är de olika trosinriktningarna som tillsammans markerar och stöttar varandra när religionsfriheten är under attack. Sänkta trösklar emellan de med olika tro innebär inte bara sänkta trösklar gentemot de utan tro eller aktiv religionsutövning, även även gentemot de som använder tro som ursäkt för att skapa missämja och så split.

Förståelse och acceptans är fina ord att använda som signalord, men är svårare att leva upp till när det kommer till kritan. Därför är det så viktigt att det just är de orden som är den grundmurade, enade fronten när biskop Susanne Rappmann, rabbin Peter Borenstein och imam Ahmed Ghanem för ett par dagar sedan släppte ett gemensamt uttalande om solidaritet i spåren av flera olustiga episoder i Göteborg med bland annat försändelser med vitt pulver i syfte att skrämmas och hota.

Att hota och attackera religiösa tillställningar och dess byggnader är att försöka skrämma dess tillbedjare. Göteborg måste följa biskopens, imamens och rabbinens exempel och stå enade mot de som söker tysta och skrämma.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.