Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Fyra nyanser av rödgrönrosa bitterhet

De rödgrönrosa i Göteborg surar över att de är i minoritet. Det är gilla-läget-tider nu.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

Finns det något mer kontraproduktivt än bittra politiker? Svaret torde återfinnas hos det rödgrönrosa minoritetsstyret i Göteborg, som i frågan om LOV-reformen och valfrihet i hemtjänsten blir allt mer synbart bittra. Och detta på grund av stolthet och fördom om en fråga som de i själva verket inte kan påverka och därmed inte borde ha anledning att förargas över.

I grunden handlar det rödgröna motståndet mot LOV:en om den lokala parlamentariska situationen. Att regera i minoritet är varken roligt eller förutsägbart. Det krävs ett ödmjukt och samarbetsvilligt minoritetsstyre för att få det att fungera. Problemet är när maktlöshet tar sig former av regelmissbruk och hotar förtroendet för den demokratiska processen.

Att obstruera, förhala, mot-arbeta och ifrågasätta demo-kratiska majoritetsbeslut bara för att man inte håller med om dess innehåll inger inte förtroende för ett styre som har att balansera mellan egna partipolitiska intressen och det faktum att demokratin måste ha företräde framför sårade egon.

Socialdemokraternas Ann-Sofie Hermansson har klokt nog hållit en relativt låg profil i frågan, även om hon är tydlig i sitt motstånd mot frihetsreformen. I stället är det vänsterns kommunalråd Daniel Bernmar som närmast gjort sitt slagsmål mot just denna väderkvarn till en personlig profilfråga. Sitt motstånd för han med den hedern - det är en tydlig ideo-logisk ståndpunkt, och Bernmar för den med en inlevelse som en ärlig övertygelse kräver.

Men det finns en tid för debatt, och det finns en tid för acceptans. Någon borde berätta för Daniel Bernmar att det är gilla-läget-tider nu.

Beslutet om valfrihet i hemtjänsten i Göteborg fattades redan av en majoritet i fullmäktige förra sommaren, och trots att ett helt år passerat tog de rödgrönrosa fräckheten till oanade höjder när minoritetsstyret i sitt budgetförslaget före sommaren försökte sig på konststycket att riva upp reformen i en bisats. Det var rent väljarförakt.

Ärendet blev i stället bordlagt över sommaren. När politikerna nu återkommit från grönbetet ville de rödgrönrosa under kommunstyrelsemötet i torsdags återremittera hela frågan. Att återremittera är ett sätt att försöka förhala genom att avstå beslut i en fråga, och skicka tillbaka beslutet till tjänstemannanivå för att behandla ärendet vidare. Det är i realiteten dit politiska förslag förpassas för att dö alternativt dras i långbänk.

Så blev icke fallet, och nu kommer frågan i stället gå som remiss till stadsdelsnämnderna. De rödgrönrosas försök att förhala frågan så länge att det blir till en valfråga 2018 verkar gå i stöpet.

De rödgrönrosas hantering av ärendet är beklämmande av den enkla anledningen att de gör det svårare för sig själva att regera: deras bitterhet över att vara i minoritet och deras oförmåga att acceptera demokratins spelregler riskerar att skapa friktioner även i andra ärenden. Ju mer man förlorar, desto mer tenderar man att greppa hårdare om det man har kvar. Det skapar konflikter om andra, vanliga ärenden och riskerar göra skitsaker till stora episka slag.

Bitterhet har ingen plats inom politiken. De rödgrönrosa borde släppa den självömkan de har över att regera i minoritet. Ingen gillar självutnämnda förlorare.