Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Femtio nyanser av aptråkigt

Grattis. Studio 1 vid Örgryte Torp har vunnit pris. Foto: PRESSBILD HSB

Varför bygga monument över fantasilöshet? Hur kan detta färglösa boxhelvete tillåtas fortgå?

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

Brasklapp: Jag är inte en expert på arkitektur. Men jag har ögon. Och ibland blöder de mer än vanligt, speciellt när det jag ser får innehållet i ögonhålorna att koka lite extra av det mest provocerande som kan uppbådas: tristess. 

 

Det mest fula och horribla hus jag vet är Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Peter Celsings betongmonstrositet är en studie i maktens önskan att förminska konstnärer under statens grepp. Att äntra byggnaden är att begå en bestigning. För varje fysiskt krävande, hårt vinklat steg upp till foajén är det som att mödosamt kravla sig uppför en ramp i motvind till en robotavfyrningsplattform vars pjäs är under ständig beredskap, där stridsspetsen är fylld av diskbänksrealism och testuggande publikförakt. Ett enda ifrågasättande och missilen avfyras mot ett nytt svenskt bostadsområde. Straffet är kollektivt i bästa stalinistiska anda.

 

Lådboxen, som stod färdig 1971 och varit ångestframkallande sedan dess i sin roll som center för den svenska filmpolitikens kulturella väktare Svenska Filminstitutet, är i mångt och mycket ground zero för svensk arkitekturs omoderna modernism. Ibland undrar jag hur mycket, eller lite, som egentligen hänt inom den svenska arkitekturen sedan dess.

 

Som bostadshuset Studio 1 vid Örgryte Torp som vann Kasper Salin-priset vid Arkitekturgalan häromkvällen. Men titta bara på boxhelvetet: grått och jävligt, enformigt och svenskt. 

 

Något som ni kanske inte vet är att ytan på Studio 1 består av mörkgrått kolbränt tegel, som i själva verket är förkolnade skrik från den svenska folksjälen, ett förskräckt vittnesmål att den inhemska fantasin är grå, förstenad i all sin likformade nedrighet. Folkhemmets stilistiska sista suck är både grym och grymt tråkig.

 

Motiveringen löd: "För en förebildligt väl utformad vardagsarkitektur, i nära samarbete mellan arkitekt och byggherre. Skicklig och inlevelsefull gestaltning av rum och materialbehandling, både i den lilla och stora skalan, har medvetet getts en central plats. Studio 1 är bostadshus med kvaliteter som varar länge."

 

Vad är ens vardagsarkitektur? Är det byrå-copy-svenska för att låta själen dö lite för varje dag som passerar i det svartbrända teglets fängelse? Skickligt i all sin fantasilöshet, absolut. Inlevelsefull gestaltning? Av ett par lådor? Hur är det möjligt?

 

IKEA exempelvis, är världsbäst på lådor. IKEA är funktionellt, billigt och hyfsat OK för den första inredningen av ens första hem. Därefter duger det som komplement allteftersom ens smak och stil kommer ikapp ens plånbok. Men IKEA ska fylla hus, lägenheter och hem, inte inspirera arkitektur. För varje IKEA-lösning som Sveriges arkitektskrå släpper som en områdesbomb blir Sverige lite tråkigare, lite mer enformigt.

 

Arkitekter brukar slå kritik ifrån sig och skylla på byggherrarna. Men varför någon vill bygga monument över fantasilöshet är lika oförståeligt som det är oförsvarligt. Bostadsbristen gör att människor knappast avstår från att bo i byggnader bara för att det råkar se ut som en straffanstalt för de som var rädda för färgkritor när de gick på dagis.

 

Sveriges Arkitekter har rätt i en sak: "Studio 1 är bostadshus med kvaliteter som varar länge." Det är det som är problemet. Femtio nyanser av aptråkigt kommer hemsöka oss länge till.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!