Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

En comeback som tjötar om rätt kamp

Ann-Sofie Hermansson (S) gjorde politisk comeback i Partille under 1 maj.Foto: CSABA BENE PERLENBERG
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.Foto: NORA LOREK

Ann-Sofie Hermansson återvände till offentlighetens ljus under 1 maj. Hennes kamp mot ofrihet och extremism är fortfarande rätt och riktig.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

Göran Johansson?

Check.

Olof Palme?

Check.

Håkan Hellström?

Check.

 

När Ann-Sofie Hermansson under arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj gjorde sitt första offentliga framträdande sedan hon rakryggat förlorat 2000-talets stora lokalpolitiska batalj i Göteborgs arbetarekommun, var talarstolen inte placerad på Götaplatsen. Med Säveån som bakgrund blev det i stället i Partilles nya Stadspark som ”Soffan” gjorde sin politiska comeback. 

 

Göteborgsreferenserna (alla dessa män) kom som ett brev på posten. Och medan marschorkestern som spelade Internationalen nästan var lika stor som publiken, var det i grannkommunen endast att konstatera att det går att ta Soffan ur Göteborg – men det är svårt, om inte helt omöjligt, att ta Göteborg ur Hermansson.

 

De Hermanssonsonska slagorden var, mycket riktigt, igenkännbara: Nog finns det ändå, fortfarande liv i partiliket? Den obotliga optimismen har det aldrig rådit någon brist på. Göteborgssonen Håkan fick klä inledningen i ord då Hermansson sin vana trogen menade att Socialdemokraterna med sidoorganisationer inte riktigt förstur hur bra eller hur relevanta de är: ”Det håller inte. Det är som Håkan Hellström sjunger: Och jag tror. När vi går genom tiden. Att allt det bästa. Inte hänt än.

 

Peptalket är välkänt för de som hört Hermansson tala sedan innan. Uttjatat, måhända. Icke desto mindre: Konsekvent. 

 

Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Ann-Sofie Hermanssons politiska recept, en skvätt nostalgi gällande behovet av en folkrörelses återuppväckelse, en dos oförställd utvecklingspositivism med fokus på grön forskning och en rejäl nypa jävlar anamma om vår tids frihetskamp, den mot extremism och hederskultur, har bitvis varit mer övertygande för hennes politiska meningsmotståndare än inom det egna partiet. 

 

Optimismen är en rejäl kärleksförklaring från Hermanssons sida. Ibland är det inte utan att man undrar om inte Ann-Sofie Hermansson är socialdemokratins enda hejaklacksledare. Avslutningen var vintage Hermansson: ”Låt oss lägga grubblerier och självspäkning åt sidan. Låt oss i stället ta fasta på glädjen och framtidstron. Vi behöver räta på ryggen och fästa blicken vid horisonten. Vi behöver få fatt i den där attityden som Palme så träffsäkert satte ord på: Vi äger vårt öde – och vi har underbara dagar framför oss!

 

(S)jälvförtroendet är det inget fel på. Men pragmatism och reformism är värdelös valuta i en tid då nostalgin på många håll inte är smörjmedel framåt utan i stället används som en säkerhetslina bakåt. Att drömma om en framgångsrik framtid, sen nån gång, låter sig inte göras om inte språngbrädan, nutiden, anses tillräckligt stabil. Här vilar Socialdemokraternas utmaning: Det går inte att göra upp med vare sig samtid eller framtid om partiet inte gör upp med sig själv. Den jämlikhetskamp som Hermansson för, är på många sätt en kamp mot Socialdemokraternas egna misslyckanden.

 

Hederskultur och extremism är ett hot mot den svenska modellen. Underbara dagar eller ej – S gör klokt i att ta tillvara på Hermanssons tjötande om en kamp som är värd att vinna. 

 

Ängslighet har aldrig byggt ett folkhem.

Ann-Sofie Hermansson (S) i Partille.Foto: CSABA BENE PERLENBERG

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.