Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Det måste bli olagligt att rymma

Det måste bli olagligt att rymma från Statens institutionsstyrelse, SiS eller Kriminalvården.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.Foto: NORA LOREK

Värdet av ett fängelsestraff urholkas så länge det inte är kriminellt att rymma från Kriminalvården.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

OPINION. Fritagningen i Kungsbacka i tisdags har, parallellt med rättsväsendets pågående sökning, medfört en typ av medial jakt på en enskild förbrytare som är ovanlig i Sverige. 

 

Att en 18-årig dömd mördare nu söks land och rike runt efter att han brutit sin permission och lämnat sina vårdare tillsammans med de två som fritog honom, är onekligen en dramatisk händelse. 

 

Ett utfärdat rikslarm ekar i mördarens spår, som avvikit från det straff om tre års sluten ungdomsvård han fick efter att han som 16-åring avlossat flera skott inne på en pizzeria i Rinkeby där en 24-årig person dog – en skjutning som beskrivits som ett gängmord i en pågående konflikt mellan två olika grupperingar i Stockholms undre värld.

 

Och medan ordningsmakten och rättsväsendet lägger avsevärda resurser på att hitta rymmaren, är det värt att påpeka en av de största märkligheterna med svensk lagstiftning – det är inte kriminellt att rymma från vare sig Statens institutionsstyrelse, SiS eller Kriminalvården, vare sig det handlar om fängelse, transport eller under permission. Den enda påföljd som sker är, enligt Kriminalvårdens hemsida, att en rymning ”oftast” leder till: ”[... ] en varning och att personen, när hen är tillbaka i fängelset, släpps fri senare än planerat. Dessutom brukar den som rymt placeras på ett fängelse som är svårare att rymma ifrån.

 

Om personen som rymt begår nya brott i samband med rymningen eller under tiden som vederbörande är på rymmen, och denna senare döms för det, tillkommer straffen för de nya brotten.

 

Att det inte är ett brott att rymma från sitt straff handlar om en nobel men felriktad inställning om maktbalans mellan stat och individ, där staten har all makt att frihetsberöva en person. Men att bryta upp från villkoren för det straff som ålagts en person är inte en frihetslängtan som är värd att bejaka – det är att visa respektlöshet mot den påföljd som det demokratiska samhället ansett vara applicerbart utifrån den dom som fallit. 

 

Inte minst det faktum att avsevärda polisiära resurser läggs i jakten på rymlingar visar på att det finns en skev balans mellan individ och rättsamhälle, där ordningsmakten förutsätts ta ansvar för att en person bestämt sig för att inte respektera det straff som ålagts. A

 

Att inte kriminalisera rymning, förutsatt att det inte sker mot den dömdes vilja, är att sända budskapet att straff och påföljd saknar betydelse. I stället bör påföljden för rymning från Kriminalvården bli kännbar. Förutom en grundläggande förlängning av fängelsestraffet bör varje dag som tillbringas bortom Kriminalvårdens kontroll leda till kännbara tidsmäsiga straff. 

 

Fängelse är ingen valfrihetsövning. Det går inte att checka ut som på ett hotell. Att respektera intagnas frihetslängtan låter sig inte göras om offren och dess anhöriga ska visas den respekt och hänsyn de förtjänar. 

 

Det är dags att sätta stopp för en absurditet i svensk lagstiftning. Att rymma är att uppvisa en respektlöshet mot sin skyldighet att sona för sina brott, som det inte kan finnas acceptans eller förståelse för i ett rättssamhälle. Det måste bli olagligt att rymma från Kriminalvården. 

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.