Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Demokraterna spelar högt

Martin Wannholt (DEM), partiledare. Foto: NORA LOREK
Foto: NORA LOREK

Demokraterna går till val på att leverera tvärsäkra "sanningar" och "kunskap". Svekdebatten när partiet inte kan knäppa med fingrarna och ordna alla problem kommer att bli mycket smärtsam.

 

Detta är sjätte texten i GT:s ledarsidas genomgång av lokala och regionala valmanifest i Göteborg och Västra Götaland.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är oberoende liberal.

Partiet Demokraterna odlar gärna sin image som någonting helt nytt - en folklig gräsrotsrörelse som förvisso drivs av en handfull yrkespolitiker men vars idéer bygger på en rättmätig ilska över stadens styre och, ja, Västlänksfrågan.

 

Inför söndagens val har partiet presenterat två huvudsakliga politiska dokument. Fortfarande saknas ett partiprogram och en ideologisk kärna. Det kompenseras av en säregen form av politisk machismo där alla som ifrågasätter hur partiet ska genomföra sina förslag, inte minst det oförsonliga löftet om att avbryta Västlänken, möts av hånskratt och en klapp på huvudet. I stället för ett valmanifest går partiet till val dels på ett budgetdokument för 2019, dels en "att göra lista". Noterbart är att orden "lovar" eller "löfte" inte förekommer en enda gång i nämnda lista - däremot förekommer ordet "vill" 125 gånger.

 

Men politik är mer än att vilja. Det är att skapa allianser och våga sig på konsten att kompromissa. Hur detta ska gå till givet att Demokraternas partiledare Martin Wannholt idiotförklarat alla tänkbara samarbetspartners är svårbegripligt. 

 

I stället driver Martin Wannholt och Demokraterna sin valkampanj utifrån ultimatum. Tyvärr är det inte bara sig själva partiföreträdarna riskerar att göra besvikna, utan framför allt de göteborgare som tack vare Martin Wannholts tvärsäkra förvissningar förleds att tro att politik skulle vara någonting enkelt. 

 

Demokraterna hävdar att partiet inte är ”fast i en traditionell vänster- eller högerskala utan vi är lösningsorienterade."

 

Därtill menar partiet att deras förslag och politik byggs på "kunskap". Retoriken är medveten för att ge bilden av att partiet på något oförklarligt vis skulle stå ovan åsikter, känslor, tolkningar och prioriteringar och antyder att detta är att likställa med Den Stora Sanningen. Fantasin om det teknokratiska partiet är en omöjlig hägring - som gör partiet särdeles lättpåverkat av dess ledning.

 

Egentligen gör Demokraternas ideologiska själlöshet partiet optimalt för samarbete. Har man ingen stomme är allt flexibelt. Allt är förhandlingsbart så länge de får igenom sin viktigaste fråga. Men sen, då? Vad händer den dagen Demokraterna inte kan leverera ett stopp för Västlänken - som skulle leda till en total kollaps för det Västsvenska paketet och en statlig misstro mot Göteborg som kommer att straffa generationer av göteborgare? 

 

Givet Demokraternas roderlöshet i ideologiska spörsmål är det därför intressant att upptäcka att mycket av partiets "att-göra-lista" är som en politikbuffé av flera andra partiers förslag. Därtill föreslår de flera saker som de saknar möjlighet att genomdriva, givet att de inte kandiderar till riksdagen.

 

Stoppa svartkontrakten? 

Alliansen i Göteborg har drivit den frågan i åratal.

 

Demokratisk säkring av föreningar så att extremism kan stoppas? 

Ann-Sofie Hermanssons (S) kamp mot extremism kan knappast ha undgått någon.

 

Övervakningskameror på brottsfrekventa platser? 

Moderaternas älsklingsfråga.

 

18 barn i varje maxgrupp?

Kristdemokraterna kräver lagstiftning om 12.

 

Öka belysningen på gångbanor och cykelbanor? 

Tja, i stort sett alla andra partier. Och så fortsätter det.

 

Mer intressant är det att kika på två andra förslag som trots den frivolösa inspirationen från andra partier är unika för Demokraterna, bland annat önskemålet om en föräldrautbildning i Föräldrabalken. Men partiet kandiderar inte till riksdagen och saknar således utsikt för att driva en lagändring. Frågan hör överhuvudtaget inte hemma på en kommunal att-göra-lista.

 

Demokraterna driver även den utsiktslösa frågan om ett tvålärarsystem. Partiet har helt rätt i att lärare i dag sysslar med en massa saker som tar tid från undervisningen. Men det är en fråga som Liberalerna har drivit i flera år. På riksplan föreslår L en massiv reform med 18 000 nya lärarassistenter, en helt ny yrkeskategori som kan hjälpa lärarna med dokumentation, föräldrakontakt, rastvakt, etcetera. Men i stället för att lösa situationen med en ny yrkesgrupp eller på annat sätt underlätta lärarnas kringsysslor vill Demokraterna införa dubbla lärare i varje klassrum - mitt under en av de mest brinnande lärarbristerna i modern tid. Endast under de nästa 5 åren kommer förskolor och grundskolor att behöva rekrytera hisnande 77 000 heltidstjänster.

 

Utmaningen ligger inte i att införa dubbla lärare i varje klassrum - utan i hur många klassrum överhuvudtaget ska kunna finna en enda.

 

Fria fantasier riskerar snabbt att bli till en mardröm den dagen Demokraterna tvingas ut på den politiska hoppbrädan. Det där svanhoppet riskerar snabbt bli till ett rejält magplask. För när Västlänksfrågan är över och förbi återstår en välförtjänt svekdebatt.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!