Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Därför kommer Soffan inte att segra

Ann-Sofie Hermansson (S) kommer inte att stå segrande i striden om henne själv. Foto: HENRIK JANSSON/GT
Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida. Foto: NORA LOREK

Ann-Sofie Hermansson kommer inte att vinna kampen om makten i Socialdemokraterna. Rörelsen kommer alltid före individen.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. GT:s politiska hållning är liberal.

Det hade kunnat bli en rysare. Två politiska kamrater i en röd envig, vars vägval eller öde lett dem till en ofrånkomlig konfrontation av typen som ger lika många ärr som löpsedlar och fler spikar i sina respektive karriärskistor än hetska pushnotiser. 

 

Men när Anna Johansson (S) under torsdagen meddelade sin avgång som ordförande för ett av Sveriges tyngsta socialdemokratiska distrikt var det början på slutet för den mest dramatiska veckan inom den göteborgska socialdemokratin på mycket, mycket länge. Ja, inom lokalpolitiken överhuvudtaget.

 

Kanske någonsin. 

 

Det finns måhända de i den fascinerade och förfärade politikpubliken som tror att Ann-Sofie Hermansson nu är på väg att vinna den strid som utkämpats under den gångna veckan mellan å ena sidan Hermansson och å andra sidan i stort sett alla andra inom arbetarrörelsen i Göteborg. 

 

I så fall tillhör man samma skara som tror på tandfén eller är en sån där som inbillar sig att det är gratis att låna böcker på bibliotek. Ann-Sofie Hermansson har inte vunnit någonting. Hon kommer antingen att bli bortlyft eller självmant avgå innan eller efter en symbolisk seger på den extrainsatta distriktskongressen i början av mars. 

 

För den här striden handlar i grunden inte om olika personer utan om olika politiska perspektiv och prioriteringar.

 

Anna Johansson menade i ett medlemsbrev att hennes avgång varit i korten sedan tidigare men att hon valt att under hösten och vintern stanna kvar ännu en tid, av omsorg om det parti hon fostrats in i, eftersom hon skådat den annalkande stormen med Hermansson. Må så vara – det är svårt, nästintill omöjligt, att värdera sådana uppgifter.

 

Johanssons avgång är både rimlig och självklar givet valresultatet men även efter den taffliga hanteringen av konflikten med Hermansson. Socialdemokraterna har ingen brådska fram till den ordinarie partikongressen att byta gruppledare i kommunstyrelsen – såvida inte distriktsstyrelsen avser att ta tillbaka makten i Göteborg genom att återskapa samarbetet med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ och vill ha tid under våren att jämka samman en budget inför den planerade budgetomröstningen vid fullmäktigesammanträdet i juni. 

 

Och då krävs det byte av gruppledare i den socialdemokratiska kommunalrådsgruppen eftersom Hermansson avvisat ett nytt minoritetsstyre enbart baserat på vänstersidans fyra partier. Vägen till makten för Socialdemokraterna i Göteborg går genom deras egen gruppledare Ann-Sofie Hermansson.

 

Hermanssons situation är ohållbar – i alla fall som fortsatt gruppledare för Socialdemokraterna i kommunstyrelsen. I Göteborg har det visat sig att det finns allehanda slags märkliga resonemang som möjliggjort att lokalpolitiken sett lika många politiska vildar som det finns bordlägganden i kommunstyrelsen. Historien visar att många människor ansett sig vara berättigade att sitta kvar på sina poster trots att de partier som gett dem deras uppdrag inte längre har förtroende för dem. 

 

Den kupp som fullmäktigegruppen genomförde i onsdags kväll, då Hermansson blev avsatt och Marina Johansson blev vald till tillförordnad gruppledare, var början på slutet. Det går nämligen inte att ha en gruppledare i kommunstyrelsen där det skurit sig med den egna kommunalrådsgruppen samt stora delar av fullmäktigegruppen. 

 

Socialdemokraterna är ett parti som alltid sätter rörelsen före allt annat. Sina egna principer, sin egen politik, sina egna vallöften, sina egna företrädare – allt är rörlig materia så länge partiet inte har makten. Enskilda medlemmar kan mycket väl känna sympati för Ann-Sofie Hermansson, men i slutändan handlar Socialdemokraterna i Göteborg inte om Ann-Sofie Hermansson. Och när Anna Johansson nu skickligt kastat sig på svärde blir Hermanssons beteende allt mer orimligt ju närmre kongressen kommer. 

 

För nu kämpar Ann-Sofie Hermansson inte längre mot en stark symbol i form av Anna Johansson. Nu står Hermansson i stället upp för principen att det är medlemmarna som avgör. Och det kommer de att göra inom sinom tid.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida