Csaba Perlenberg
Sverige är tack gode gud ett land som i modern tid varit förskonat från den organiserade religionens avarter. För många svenskar är de rituella aspekterna av den kristna identiteten en något pliktskyldig och rätt pinsam övning där vackra kyrkor används som en kuliss för högtidlighet. Gemene svensk är endast statister i detta traditionsbundna skådespel. Julottan må vara högsäsong för kyrkobesök, men under rätt stora delar av det övriga året ekar bänkraderna tomma. Det är ett samhälleligt sundhetstecken. Sedan länge söker vi frälsning lite varstans ifrån. Predikningar hittas via Youtube, Ted Talks eller valfri Youtuber.
Inte heller är religionen och dess påbud en faktor i våra livsval. Längesedan var tiden då religion, tro, kyrka och prästerskapet hade makt att diktera villkoren för det breda folklagrets världssyn. Salig äro det svenska folkets befrielse från en teologisk elits tolkningsprivilegier. Numera är Svenska kyrkan en opinionsbildare och förening bland andra - samtidigt som institutionen har lyckats behålla en imponerande förmåga att verka som en samlande fysisk plats vid katastrofer och trauman. Kyrkan erbjuder en slags andlig välfärd - något vi inte använder oss av förutom när vi behöver det. Gott, så.
Denna ensidiga kravlöshet är att föredra framför en organiserad religion eller tro som begränsar människor. Den svenska sekulariseringen har möjliggjort en frihetsrevolution av historiska proportioner. Kyrkan är en del av vår svenska kultur - men så är även vår frigörelse ifrån den. Världen hade blivit en betydligt bättre plats om fler länder tagit efter det svenska avståndstagandet från religionen som genomsyrande kraft i vardagen, alldeles oavsett trostillhörighet.
Den svenska lyxen att inte behöva relatera till religiös utövning har dock gjort oss illa förberedda för dess återkomst. Tyvärr är religion och tro på väg att hävda sig som en samhällskraft som kräver ett sekulariserat samhälles tydliga och kraftfulla gensvar. Sveriges generösa flyktingmottagande har gjort att människors religion, tro och dess seder och bruk numera krockar med vår religionsbefriade vardag.
Som i Trollhättan - där det under novembers fullmäktigemöte fördes en debatt om en sådan krock. Fallet uppmärksammades av liberalen Eva Castberger i en debattartikel i TTela häromdagen. I korta ordadrag handlar det om en anställd inom hemtjänsten som enligt Trollhättanliberalen Rita Paulsson Svensson (L) vägrat att köpa julskinka samt inte ville steka fläskkotletter till en äldre kvinna, där den anställde hänvisade till sin religiösa tro.
Därför var det en välgärning av socialdemokraten Tallat Abdel Mallak att i slutet av debatten äntra talarstolen med följande inlägg: "Det stämmer inte alls att muslimer inte kan köpa griskött. Muslimer får inte äta griskött. De kan jobba på en fabrik som tillverkar det och de kan handla det."
Alla människor har rätt till sin religion och tro - men religionsfriheten innebär också att vi andra har rätt att slippa dess uttryck, inte minst när tolkningarna av den inte ens överensstämmer med religionens regler och förbud. Trostillhörighet är en privatsak och inget som ska påverka andra människor i ens yrkesutövning. Det råder ingen religiös samvetsfrihet gällande inköp av julskinka till äldre.
Håll religionen där den hör hemma - på fritiden, på rasten och i den privata sfären.
Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Fotnot. "Skinka i Trollhättan fortsätter att engagera".