Amanda Broberg
Höga krav på oerhörd fysisk och psykisk prestation, att tävla under sitt hemlands flagga i ett världsmästerskap – och dessutom inför en världspublik, som i OS. Det är helt enkelt inte märkligt att sådana omständigheter mynnar ut i oerhörd press.
I många avseenden är det märkligt diskussionen om psykisk ohälsa inom idrotten verkar ske först 2021. Biles är inte ensam om att lyfta psykisk ohälsa som en konsekvens av att idrotta på elitnivå.
Cyklisten Jenny Rissved, som vann OS-guld i Rio de Janeiro sist det begav sig, uttryckte en stor lättnad över att inte längre vara olympisk mästare när hon kom in på 14:e plats i årets tävlingar.
Rissved har de senaste åren berättat öppet om bland annat sina ätstörningar och försökt få upp frågan om psykisk ohälsa inom idrotten på agendan. Bland artister och skådespelare är den psykiska ohälsan omvittnad, rentav mytomspunnen.
Det finns otaliga historier om artister och filmstjärnor som kraschat i sin egen misär på toppen av sitt kändisskap. Ofta har det kunnat relateras till missbruk och gränslöshet - ja, helt enkelt av hedonistiska vanor som man inte främst förknippar med idrottsvärlden.
Idrottaren och rock- eller filmstjärnan kan på många sätt ställas upp som varandras kontraster. Idrottaren sätter laget (eller landet) framför jaget, ligger i disciplinerad träning, lever nitiskt hälsosamt och gör stora personliga uppoffringar för den fysiska prestationen och prestigen.
Det vi förknippar med rockstjärnelivet är det exakt motsatta. Jaget och det egna kändisskapet står i centrum, livsstilen är dekadent, ofta på gränsen till destruktiv, hälsan är (åtminstone för kvinnliga skådespelerskor) en estetisk angelägenhet och det högsta syftet är pengar, inte nationell prestige.
Antagligen är det sådana här föreställningar som gör att vi börjar prata om psykisk ohälsa inom idrotten så pass sent, medan vi i åratal betraktat lidande och misär som något vi närmast kommer på köpet för andr kändisar.
Idrotten har individualiserats - den är inte längre projektionsyta för något kallt krig, och de diktaturer som ser idrottare som reklampelare för sina regimer blir allt färre. Men framför allt är det en ny generation av idrottare som nu intar världsarenan.
Det som både Biles och Rissved ger uttryck för - att det faktiskt finns något som kommer före ett OS-guld, att elitidrotten måste vara hållbar - är till stora delar en generationsfråga. Där är stigmat kring att må dåligt inte lika högt, och idrotten är inte ”till varje pris” som den var i en tid när den utgjorde ett av slagfälten i världspolitiken.
Ibland menar man att den yngre generation som i betydligt högre utsträckning lider av psykisk ohälsa, bara borde skärpa sig.
Det är viktigt att inte medikalisera lidande som är en naturlig del av livet. Men det som idrottare som Biles och Rissved vittnar om är inte sådana fall. Den press som idrottande på elitnivå innebär, det sociala tryck det kommer med och den hårda träningen det innebär för både kropp och psyke – egentligen är det otroligt märkligt att det inte lyfts tidigare vad det gör med dessa, ofta unga, människor.
Det i sig säger något om hur kompakt stigmat antagligen varit.
Förhoppningsvis blir årets OS en milstolpe i att bryta det en gång för alla.