Amanda Broberg

Världens reaktioner uteblir – varför det?

32 år sedan Berlinmuren föll – men Europas sista diktatur kraftsamlar, skriver GT:s fristående kolumnist Amanda Broberg.
Foto: MARTIN CEJIE / DAGENS NYHETER

Förra veckan var det 32 år sedan Berlinmuren föll. Men samtidigt som vi firar demokratin och friheten som kom med kalla krigets slut så kraftsamlar Europas sista diktatur bara några mil härifrån - och de skarpa reaktionerna från omvärlden uteblir gång på gång.

Berättelsen om Berlinmurens öppnande, natten mellan den 9 och 10 november 1989, är klassisk. Det är den förvirrade talespersonen Günther Schabowski som på frågan om när de nya utresereglerna skulle träda i kraft inte kunde hitta något svar i sina papper och därför svarade ”omedelbart”. Karnevalstämningen vid Brandenburger Tor och gränsvakterna som upprätthållit murens förtryck i decennier men nu lät bli att skjuta. 

Ibland låter Berlinmurens fall som resultatet av en lycklig slump, som om själva beslutet som möjliggjorde den var ett smart påfund från kommunistpartiets toppskikt. Inget kunde vara mindre sant. Föreställningen om att totalitära regimer kommer ge med sig av sig själva är fortfarande felaktig. 

Demokrati är ingen tidsfråga, eller ett resultat av tursamma omständigheter. Bakom totalitära regimer som störtas står hårt arbete, befogat missnöje och stora uppoffringar. 

De demokratiska krafter som till slut segrade i land efter land bakom järnridån hade arbetat länge och i motvind. Månaderna innan murens fall samlade måndagsdemonstrationerna mot regimen i DDR allt fler, i oktober protesterade över 70 000 människor i Leipzig. Men det var inte givet att att det skulle sluta så lyckligt som det gjorde. Många gånger innan hade Sovjet och dess lydmakter kväst folkliga uppror. Bara några månader tidigare hade massakern på Himmelska fridens torg ägt rum. Det fanns inga garantier på att protesterna inte skulle få ett hårt gensvar. 

Snarare än att det skulle vara lyckosamma omständigheter som gjorde att muren öppnades, är den verkliga turen nog att det skedde så fredligt som det gjorde. 

Antagligen var det kombinationen av de allt större protesterna, nu rörde det sig om så många personer, och inte minst omvärldens ögon som gjorde att det slutade så lyckat som det gjorde hösten 1989. Men utfallet hade kunnat vara ett annat. 

På samma sätt som det rörde på sig i flera öststater för drygt trettio år sedan, så har en alltmer kraftfull opposition börjat formas i Belarus i början av 2020-talet. Med oppositionsledaren Svetlana Tikanovska kunde man för ett drygt år sedan på allvar utmana Lukasjenkos regim när landet gick till ännu ett riggat val. 

Men de kraftiga protesterna motades tillbaka, dissidenter greps och fängslades och i dag har stora delar av oppositionen fått gå i exil i Vilnius. De momentum som fanns sommaren 2020 blir allt mer avlägset. Och när Litauen, själv ärrade och formade av sin historia som Sovjetisk ockupationsstat har agerat fristad för Belarus dissidenter, så har många andra länder i Europa varit långt från lika tydliga med var de står. Det fönstret är diktatorn Lukasjenko den första att utnyttja.

Att en diktatur knäcks möjliggörs först och främst av två saker – folkligt uppror och de egna dissidenterna, och omvärldens stöd. I Belarus fall har det senare varit en bristvara. Det som följdes av det uppmärksammade valet för ett år sen är motsatsen till vad oppositionen önskat sig. Aggressionerna har trappats upp och när regimen beordrat flygplanskapningar som den i maj, eller som nu i veckan försökt bussa flyktingar över gränsen till Polen för att skapa kaos, så är det inte ett uttryck för något annat än att Lukasjenko tänjer på gränserna för att se vad det krävs för att omvärlden ska reagera. 

Kanske är det känslan av hotet inte är så stort - Belarus är trots allt den enda diktaturen som finns kvar i Europa. Kalla krigets hotbild är sen länge borta. Men det gör också att det saknas ett enat motstånd mot Lukasjenkos regim, på ett sådant sätt som exempelvis EU borde vara. Istället tillåts han leka diktator och varje dag trakasseras oliktänkande ur den egna befolkningen. De stöd från omvärlden som många av länderna bakom järnridån upplevde, vårt eget stöd till Baltikum är att av de främsta exemplen, verkar inte vara Belarus förunnat. Det är i sig en skam, att denna maktfullkomliga diktatur fortsätter sitt förtryck framför våra ögon. Men det är också ett praktiskt hinder för en demokratisk framtid för Belarus. 

Det är omvärldens ögon som ska utgöra en vaktpost mot de övergrepp som begås i diktaturer. Stödet till dissidenter är inte bara en fin principsak - det är i många fall en förutsättning för att deras arbete ska lyckas. 

Tyvärr tyder mycket på att den europeiska förmågan att göra så har försvagats - och de som just nu betalar det högsta priset för det är Belarus.