Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Broberg

Våldet är en realitet vi förhåller oss till

Amanda Broberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.

Mordet i Hjällbo förra helgen borde förändra allt, men så lär det inte bli. 

Det eskalerande våldet har sedan allt för länge blivit en realitet som vi slutat hantera och istället börjat förhålla oss till. 

Det var en varm eftermiddag i Göteborg, sommaren kändes nära, när skott avfyrades i Hjällbo. Reaktionen blev omedelbar, men inte på det sätt man kan ha önskat. 

Medan poliser kom till platsen utbröt tumult och upplopp. Det var en uppgörelse följt av mordet. Och när polisen borde letat efter den som eventuellt avlossat skotten, fick de istället skjuta egna varningsskott för att förhindra den vedergällning som sannolikt var på väg att äga rum.

Vi lever i en ny verklighet och samtidigt gör vi det inte. Det är en paradox i sig. Vi åker, i den mån vi inte längre ombeds arbeta hemifrån, till våra jobb. Vi rör oss i samhället, går och handlar, lever som om det vore vardag. 

Men i vissa delar av såväl Sverige som Västsverige är inte vardagen sådan. Istället är det en kamp om liv, död och pengar. Och allt för länge har vi låtit den existera parallellt med det vanliga och välfunktionerande samhället. 

 

Men det som hände i Hjällbo förra helgen är inte längre någon abnormalitet. 

Nyligen släpptes boken Tills alla dör av journalisten Diamant Salihu, som handlar om ett av gängkrigen i Stockholms förorter. Det är chockerande läsning, egentligen inte på grund av det råa våldet, utan på grund av de banala orsakerna som ligger till grund för det. 

Enligt polisen i Göteborg finns det i princip inget som tyder på att en längre tids konflikt ligger bakom skjutningen och våldet som följde i Hjällbo förra helgen. Det är i sig en symbol för hur låg tröskeln blivit, för att slå, skjuta eller till och med mörda, i vissa delar av våra parallellsamhällen.

Inför sådant våld verkar psykologerna och soc-insatserna stå lika handfallna som rättsstaten. 

För vad gör man med individer som inte räds att begå våld, och som inte heller skräms av rättsliga påföljder? 

Här finns förklaringsmodeller som är viktiga att ta till sig. Det eskalerande utanförskapet där unga killar hamnar i kläm och radikaliseras in i kriminella nätverk, klankultur som gör att konkurrerande klaner i samma anda gör upp för att undvika inblandning från rättssamhället. 

Men de är knappast tillräckliga för att förklara den extrema våldseskalering vi nu bevittnar. 

Den politiska åtgärdslistan är dock lång. Strängare straff, mer övervakning, fler sociala insatser, anonyma vittnen. Hösten 2020 ville Jensens grundskola i Göteborg göra sitt och införa en klädkod som innebar en avrådan från att bära kläder som kunde associeras med machokultur, utanförskap och kriminalitet. Ett exempel på detta var den så kallade becknarväskan, en midjeväska som förknippas med droghandel. 

Viljan att göra slut på kriminaliteten är högst existerande. Men kanske handlar allt det här om att vi ställts inför ett mycket svårare problem – där vi inte längre kan förklara sådant här våld, eller rättsstatens oförmåga att få stopp på det. 

Åtminstone är det så jag läser Christer El-Mochantaf i GT i veckan om det som hänt i Hjällbo

Om vi inte först förstår de klansamhällen, och den allt lägre ställda våldströskel som nu infrias i kriminella nätverk, kan vi heller påbörja en politisk diskussion om lösningarna. Och först, ”när vi beaktar hela ekvationen, att alla inte vill ta sig ur det parallellsamhället, kan vi komma vidare i diskussionen.”, som han skriver. 

Det man inte kan förstå, blir också svårt att ta på allvar. Förståelse är på så sätt ett vanskligt begrepp, för det indikerar att det är något vi ska tolerera. Men det gängvåld som uppstått måste vi förstå orsakerna till, just för att vi aldrig någonsin kan tolerera det. 

 

Ibland beskrivs det som sker just nu, oavsett i Hjällbo förra helgen eller andra delar av Sverige senaste månaderna, som ett uttryck för gängkrig. Och att förklara krig mot gängen har blivit politiskt sprängstoff. 

Det är också helt fel. Krig, beskrivs, enligt Nationalencyklopedin, som ”användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål.” 

Men det gängvåld vi nu bevittnar, och de politiska åtgärder som följer, kan inte beskrivas så. 

Krig är aldrig försvarbart. Men det är på många plan djupt mer begripliga än det våld vi bevittnar nu. Krig är alltid hemska, men aldrig helt utan högre syften. Men det våld som sker nu saknar både politiska mål och högre syften. Det är meningslöst. Det är barbariskt. Och det är också i det ljuset den politiska handlingsförlamningen måste förstås. 

För hur åtgärdas något som inte först förklaras? Hur rättfärdigas eller straffas något som är meningslöst? 

Kanske kan våld vara lika banalt, precis som den banala ondska Hannah Arendt skrev om efter andra världskriget. Det förtar inte det faktum att vi har börjat förhålla oss till det utan att förklara det. Och det är just det, obegripligheten i våldet, som gör att vi nu står med trubbiga sköldar inför skarpa skott mot det som är vårt samhälle.