Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Broberg

Svensk skola förstörs – av att den är för svår

Amanda Broberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.

I dagarna springer den andra generationen ut som tvingas ta studenten under pandemin.

Men att de tar med sig så lite har inte bara med det senaste årets undantagstillstånd att göra. 

Jag har alltid tyckt att skolpolitik är rätt tråkigt. Det är ordning och reda i klassrummet och överdrivet ställningskrig i huruvida man ska få betyg från årskurs tre eller sex. Det är, med andra ord, inte särskilt intressanta politiska skiljelinjer. 

På en middag hemma hos mina föräldrar avvek min syster tidigt från matbordet. Vi bad henne stanna, jag hade inte fått umgås med henne på flera dagar. Hennes svar kom snabbt och pressat: Jag vill, men jag kan inte. Det är så mycket i skolan.

Den sistnämnda meningen har jag både hört och upplevt otaliga gånger. Min syster är arton, ska just sluta tvåan på gymnasiet och den jag älskar mest på jorden. Att hon behövde gå från middagen gjorde mig lite ledsen, men jag förstod ändå, det är mycket nu, en rad som de flesta kan känna igen sig i. 

Hon hade prov i samhällskunskap dagen därpå. Efter en stund gick jag in till hennes rum för att se om hon behövde hjälp. 

Första frågan: Vad innebär Laissez-faire? Det gick bra, vi diskuterade och googlade och kom fram till ett bra svar hon kunde plugga på inför morgondagen. 

Sen gick det utför. 

När vi kommit till frågor om vad stagflation, stordelsfördelar och merkantilism ansträngde jag mig för att komma ihåg alla tentor jag skrev på Viktoriagatan i Göteborg när jag pluggade A-kursen i ekonomisk historia. Redan där skavde något. Min syster ska sluta andra ring på gymnasiet. Men det krävdes mina trettio högskolepoäng och erinrande av tentafrågor för att jag skulle kunna hjälpa henne att plugga inför provet i samhällskunskap 2. 

När vi kom fram till att förklara begrepp som NAIRU, Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment, på svenska kallar vi det jämviktsarbetslöshet, var jag chanslös.

Det är inte fel i sig att svensk skola försöker hålla en hög nivå. Men min syster och hennes kompisar googlar dessa begrepp för att klara sina prov. 

Och den stundvis överdrivet höga nivån är inte ens det största problemet. 

När jag uppgivet gick ut igen berättade min pappa om en uppsats som han behövde hjälpa min syster med kvällen tidigare. Den handlade om landet Niger (det var Niger eller pandemin som man kunde välja som ämnen) och instruktionerna var inte enkla, de var akademiska. 

Först skulle den malthusianska befolkningsteorin appliceras på landet (det ringde klockor från föreläsningarna på Vasagatan i Göteborg). 

Sen blev det snårigare. I slutsatsen förväntades hon ställa tre synsätt mot varandra: det liberalistiska, det realistiska och det konstruktivistiska. 

Jag har inte många högskolepoäng, min syster har inga för hon går på gymnasiet. Men med en sådan uppgift lär sig ingen något om Niger, däremot lär de lär sig att googla vad konstruktivism betyder. 

Min syster har gått majoriteten av sin gymnasietid med delvis och stundvis hel, distansundervisning. Det är zoom-föreläsningar, tröskeln att räcka upp handen blir skyhög, möjligheten att småprata med och be din lärare om hjälp efter lektionen är obefintlig. 

Skolan ska ha ett utjämnande uppdrag. Men något sådant existerar inte i praktiken. 

Akademiseringen av svensk skola utjämnar inga klyftor. Den fördjupar dem – mellan de som har akademikerföräldrar med tid över, och de som inte har det. 

Att tolv, fjorton, sjutton eller artonåringar förväntas kunna applicera olika teorier på den kunskap de knappt har tid att lära sig, är helt orimligt. Vi som föddes några år tidigare tragglade med multiplikationstabellen och årtal. Det som nu förväntas av våra småsyskon är något helt annat. 

Överakademiseringen av skola är vad vi bevittnar nu, och den gagnar inte någon. För samtidigt som lärare ställer krav på analys och teoretiserande går grundläggande kunskap och allmänbildning förlorad. Det finns inte tid att förstå något när man konstant måste googla på vilket sätt man ska förstå det. 

Kvällen innan jag träffar min syster ser jag Dead Poet's Society för tusende gången. 

Det är ett brott mot det konventionella tänkandet som uppmuntras i filmen. Men det är också något annat. Lusten för kunskap, den grundmurade viljan att tänka själv och att uppleva nya perspektiv, är vad som bejakas. Det gör man inte inte för att det står ett obegripligt ord om en teori i en instruktion. Det gör man när man ställer sig på bänken och lär sig vråla ut dikter, som pojkarna i filmen. 

Eftermiddagen efter ser jag en Facebook-post från en gammal kollega vars dotter ska ta studenten. På en öde skolgård är några stolar uppradade. 

Efter allt detta, en gymnasieexamen som lika gärna hade kunnat vara diverse högskolepoäng, är detta vad dagens studenter möts av. 

 

Studenter som har gått majoriteten av sin gymnasietid på distans. De har nästan aldrig fått fråga sin lärare, i den mån han var en Mr Keating likt läraren i Dead Poet's Society, vad han egentligen menade. Inte heller har de fått ta del av de glädjeämnen som ska utgöra gymnasietiden. 

Istället har de, som min syster, fått instruktionen att exemplifiera Ricardos teori om komparativa fördelar med ett räkneexempel. 

Om de ville ha ett C i betyg.

Jag hjälper henne, och tar fram mina gamla anteckningar från föreläsningarna i ekonomisk historia. Men det finns också tusentals föräldrar och storasystrar där ute som varken har tid eller möjlighet att hjälpa.

För de är inte skolgången en möjlighet, utan ett hån. Och den som fortfarande hävdar att svensk skola praktiserar ett utjämnande uppdrag borde tänka om - i den mån man överhuvudtaget uppmuntrar ett sådant slags tänkande längre.