Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Broberg

Politiken sitter kanske inte på några lösningar

Amanda Broberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.

Polismordet som skedde i Biskopsgården natten till torsdagen är ännu en gränsöverskridning. 

Men sorgen måste få eget utrymme vid sidan av viktiga politiska poänger. 

Det Göteborg som vaknade upp i torsdags var en stad i sorg, det var ett Sverige i sorg. De flesta delar samma känsla – våldet är helt omöjligt att greppa, medan sorgen och uppgivenheten greppar tag i en utan att man kan värja sig från det. 

Polismannen som sköts till döds i Biskopsgården var ung. Det är en ofattbar tragedi, den sorten det inte går att sätta ord på, än mindre skriva en text om. 

Men det måste vi ändå göra. 

När jag lyssnar på Morgonekot på torsdagen är den tanken dock ofattbar. 

Jag gråter, den sortens reaktion som blir över när det inte finns ord. Polismordet är det tredje under 00-talet. 

Att poliser mördas i tjänsten är en abnormalitet i Sverige. Det är en attack mot det öppna samhälle vi tar för givet och det är en attack mot den rättsstat vi länge uppfattat som robust. 

Ännu en gräns har passerats när en polis i tjänst skjutits ihjäl på öppen gata.”, skrev Martin Tunström i Barometern.  

Men en sak är säker: Våldet har eskalerat så till den grad att det inte längre går att blunda för det.”, skriver Anela Murguz i BT. 

Det är både sanningar och välbehövliga analyser av det fruktansvärda som inträffat. Men i kölvattnet av mordet så drunknar hela diskussionen i politiska poänger. Missförstå mig rätt. Polismordet i Biskopsgården är av allt att döma en konsekvens av gängkonflikterna i samma område. En gräns passerades natten till torsdagen på Hisingen och det är knappast första gången. Men politiska poänger i detta skede är kanske varken hederliga eller tillräckliga. 

En polis mördas, och vi bara pratar. Jag struntar i er regeringskris, jag struntar i mandaten i riksdagen, jag struntar i politiska vildar när verkliga vildar skjuter poliser till döds. Jag struntar i ert januariavtal och era röda linjer.”, skriver Ivar Arpi på Twitter apropå det inträffade. 

Det är en upprörd tweet och upprördheten är förståelig. Men i den panikartade reflexen att dra en politisk slutsats ifrågasätts, som i förbifarten, grundvalarna för det öppna och demokratiska samhälle som vi säger oss värna som allra mest efter det som hänt. 

Jag struntar också i regeringskrisen, men det går inte att strunta i mandatfördelningen i Sveriges riksdag eller i januariavtalet. 

Hur mycket man än tycker att det den parlamentariska låsningen är tramsig eller hur perifert 73-punktsprogrammet än är i kontrast mot den allra mest ömmande utmaningen vårt samhälle står inför; gängvåldet, så är allt detta inte något som går att förkasta. 

Den sega parlamentarismen (och tyvärr partiernas trams som kommer med det) står jämte andra ovärderliga institutioner som vårt rättssamhälle. Och att efterfråga konkret politisk förändring, som Arpi gör i svaret på samma tweet, går inte utan om man inte tycker att spelreglerna för demokratin och politiken är ovärderliga.

För S är polismordet i Biskopsgården en arbetsplatsolycka. För M en sak för ordningspolisen. Men för mig, och många väljare, är det existentiellt. Vad är Sverige? Ska våra städer vara Beirut, Mogadishu eller Kabul? Eller Sigtuna, Vadstena och Nora?” skriver Bulletins Per Gudmundsson på Twitter. 

De politiska poängerna, här rentav partipolitiska, blir för mig det ultimata marshmallowtestet. Jag ogillar också socialdemokratisk politik och jag tycker regeringen hanterar det eskalerande gängvåldet för lättvindigt. 

Men de snabba politiska slutsatserna som basuneras ut lämnar mig tom sånär som på en tanke: Too soon. 

Det som Gudmundsson benämner som det existentiella är för många väljare inte politiskt. 

Det är just existentiellt. När en kollega till mig berättar att skjutningen inträffat nära personens bostad och sen är lika tom på ord och slutsatser som jag är, öppnas en annan dörr till vad polismordet faktiskt är. Det är förjävligt, det är bottenlös sorg. Men sådan sorg är också helt fri från politiska slutsatser. 

Efter jag lyssnat på Morgonekot tar jag bussen till jobbet och sätter instinktivt på ”In the Ghetto”. 

På mindre än tre minuter levererar Elvis en mer trösterik berättelse än samtliga texter om händelsen jag ska läsa samma dag. 

Do we simply turn our heads, and look the other way, well the world turns.

Jag borde insett det redan då men jag inser det först nu; det finns inget politiskt språk för att sätta ord på vissa saker. 

Polismordet i Biskopsgården är en sådan sak. Det går helt enkelt inte att vare sig skylla eller förklara allt med politik. Bruno K. Öijer skriver att vi är alla är föräldrar till våldet, ”och vad vi gjort mot djuren och varandra, kan aldrig förlåtas.” Jag vet inte om det stämmer, men jag vet att politikerna inte är ensamstående föräldrar till våldet. Och tyvärr kanske inte heller de som sitter inne på lösningen. 

Ibland räcker inte politiken vare sig som förklaringsmodell eller lösning. I en annan dikt skriver Öijer att ”Dumhet kan varken besegras eller stängas av, den sprider sitt våld, flinar mot dej överallt i samhällsmörkret.” 

Det är lika smärtsamt som befriande. 

Ibland orkas inte politiska poänger med. Det andra, sorgen och uppgivenheten, har redan tagit det anspråket i utrymme. Jag vill att familjen till polismannens som satte sitt liv till ska få sörja. 

Jag vill gråta i fred, och alla som är i Göteborg, som bor på Hisingen eller i Biskopsgården, måste få göra det också.