Amanda Broberg

Partierna beter sig på ett tonårsaktigt sätt

Magdalena Andersson avgick som statsminister kort efter att hon tillträtt.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Den så kallade ”superonsdagen” gick snabbt till den svenska politiska historien. 

Sådana dagar lär inte bli det nya normala – men däremot måste vi en gång för alla vänja oss vid att det parlamentariska läget inte är vad det en gång var.

Magdalena Andersson hann väljas till statsminister, få sin budget nedröstad, bli lämnad av sitt samarbetsparti Miljöpartiet och avgå som statsminister - allt inom loppet av sju timmar. 

Eller som flera skämtsamt illustrerade förloppet i sociala medier. ”What a week…” ”Dude, it's wednesday.” 

Nu frågar sig många: ska politiken verkligen behöva vara så här? Kan partierna inte bara komma överens? Ska landets samlade kår av politikreportrar behöva bränna ut sig? 

Och ska det verkligen ta flera månader efter val att bilda regering? 

Det korta svaret på åtminstone den sista frågan är nog ja. I många länder är långa regeringsbildningar, blocköverskridande samarbeten och hoppande allianser mer regel än undantag. Svensk politik har länge varit en abnormalitet när det kommer till cementerad blockpolitik mellan höger och vänster. För bara några år sen stod vinnarna och förlorarna klara redan på valnatten. 

I dag kan de flesta partier hävda att de ändå är nöjda med sina resultat - så lät det åtminstone 2018 - och hur det egna partiet positionerar sig i förhållande till makten kan vara precis lika viktigt som makten i sig. 

För Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet var antagligen ändringen i budgeten kring pensionerna precis lika viktig som hur den kom till: att de blev förhandlade med som ett parti bland andra. För Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson var motivet ungefär detsamma och efter igår är det svårt för någon att påstå att de inte är inne i den parlamentariska värmen. 

Socialdemokraterna? De ser nu ut att få en renodlad S-regering och har dessutom lyckats med ett välbehövligt partiledarbyte inför valet. 

Moderaterna och Kristdemokraterna? Ingen är gladare än dem över att kunna spela grammofonskivan ”Sverige har allvarliga problem och måste kunna styras bättre än såhär” ett varv till.

   

Miljöpartiet lämnade visserligen regeringen med hänvisning till att de inte kan regera på en budget som SD förhandlat - men mest av allt fick de äntligen frigöra sig från den socialdemokratiska tvångströjan som varit partiets verklighet de senaste sju åren. 

Det här blev ju inte så bra, Miljöpartiet” skrev Viktor Barth-Kron i Expressen. 

Ändå är det svårt att inte sympatisera med MP:s beslut. Inte på sakpolitisk grundval (ingen lär som Barth-Kron påpekar komma ihåg detta som ett modigt avståndstagande från högerextremismen) men helt på grund av hur förbisedda MP konsekvent blivit av S. Aktuellt från i tisdags var som en plågsam snabbspolning över de samarbeten som börjat skava mer och mer - genom halva inslaget står Märta Stenevi jämte Magdalena Andersson, men får knappt en syl i vädret. 

Så visst kan man sympatisera med att MP vill göra revolt, men tyvärr lämpar inte sådana särskilt bra mitt i en regeringsbildning. 

På det stora hela borde ändå de flesta partierna vara nöjda. Problemet är att de är det på grund av sina egna högst personliga intressen - inte för att de fått genomslag för sin politik. 

Samtidigt har ju Kristersson och Busch (hur tröttsamma deras talepunkter än är) rätt - Sverige måste kunna styras även i svåra parlamentariska lägen. Partiernas sätt att investera i och låsa sig vid positioner, där Centerpartiet onekligen gått i bräschen, visar bara hur ovana de är vid detta. I andra länder är det inte onormalt med långa regeringsbildningar, och är läget omöjligt, då utlyser man helt enkelt nyval. 

I Sverige finns inte ens den möjligheten, och det är egentligen inte så konstigt att ingen vill ha ett extraval med mindre än ett år kvar till det ordinarie valet. 

 

Turerna i den senaste av regeringskriser börjar bli så många att det blir allt svårare att begära att väljarna ska hänga med. Medan Ulf Kristersson säger att han vill se fler vuxna i rummet beter sig partierna på ett allt mer tonårsaktigt sätt. 

Sällan har distansen mellan väljarna och riksdagspartierna känts så stor - och det varit så uppenbart att Sverige styrs från en ö i Stockholm. Där befinner sig just nu åtta partier verkar mer upptagna med sina egna positioneringar än samhällsproblemen.