Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Broberg

Pandemin har inte gjort att vi stängt oss mot världen

Håkan Hellström: Med influenser från världen.
Foto: TOMMY HOLL / IBL
Kravaller vid EU-toppmötet i Göteborg.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det har gått två decennier sedan Göteborgskravallerna. 

Antiglobaliseringsrörelsen fick inte rätt, och upploppen 2001 bidrog bara till att ge den en ett ännu sämre rykte. 

Göteborg, juni 2001. Det är ett år efter att Håkan släppt sin debutplatta, nittiotalet är över och för första gången sen inträdet har det blivit Sveriges tur att vara EU:s ordförandeland. Mot den kulissen går EU-toppmötet av stapeln de där junidagarna, men trots många ditresta aktivister var det få som kunde ana vilka upplopp det skulle kulminera i.

I Svenska Dagbladets podcast Ledarredaktionen avhandlas händelserna 20 år senare.

Janne Josefsson berättar hur han fick dra med sig Hannes Råstam från tv-huset i Örgryte ner på stan, och hur de möttes av ett kaosartat och vandaliserat Avenyn. 

Idag är det nog obegripligt för många hur ett EU-toppmöte kunde mobilisera aktivister och orsaka kravaller och omfattande skadegörelse. Men antiglobaliseringsrörelsen som nådde sin peak dessa år var oerhört stark. På många sätt en bortglömd politisk generation. 

Medan de flesta minns 68-vänstern, eller frihetskämparna runt 1989, är det få som idag kan redogöra för striderna som millennieskiftets antiglobaliseringsrörelse tog. Och det sistnämnda handlar antagligen om att den inte gjorde något bestående politiskt avtryck.

Att det tjugo år senare är kravallerna, polisens bemötande och efterspelet som överskuggar diskussionerna, snarare än vad aktivisterna som var där faktiskt kämpade för, säger en hel del. 

I ovan nämnda podcast medverkar också America Vera-Zavala, dramatiker och en av aktivisterna som var där 2001. Hon beskriver rörelsen som en reaktion på att liberalismen sågs som det enda svaret efter murens fall, när man från vänsterhåll såg globaliseringens och kapitalismens baksidor. Men det var inte de budskapen som fick genomslag, precis som att ett EU-toppmöte egentligen var ett rätt oklart mål för den kritiken man ville artikulera. 

Berättelsen om Göteborgskravallerna handlar om aktivismens baksidor, stenkastare, skadegörelse men också polisens eventuella övervåld. Men nästan aldrig berörs varför aktivisterna var där till att börja med. 

Tjugo år senare har inte ens en pandemi gjort att vi stängt oss för världen mer. 

Konfliktlinjerna har bytts ut, och även om globalisering inte är det mest omfamnade begreppet i debatten så är det få idag som på allvar ifrågasätter frihandel, EU-medlemskap eller vår öppenhet mot omvärlden.

Antiglobaliseringsrörelsen fick inte bara ett dåligt rykte när demonstrationerna urartade i upplopp och vandalisering. De förlorade också den politiska striden. När röken skingrades efter upploppen reste Göteborg sig, och har fortsatt vara en port mot världen. För en hamnstad som byggt sitt välstånd på handel med andra länder är slutenhet inte ett alternativ.

Ett år efter kravallerna, 2002, släppte Håkan sitt andra album Det är så jag säger det. Plattan är full av latinamerikanska musikinfluenser, men lovsjunger på samma gång Avenyn och Gullbergs Kaj. 

Göteborg har alltid varit på sitt eget sätt, och samtidigt en del av världen. Kravallerna 2001 förändrade inte det.