Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Amanda Broberg

Moderaterna är besatta av S – det funkar inte

Amanda Broberg.
Foto: OLLE SPORRONG
Göran Persson.
Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ulf Kristersson.
Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES/WENNERLUND STELLA PICTURES

Inte ens de som vill ha ett maktskifte verkar tro att det är särskilt sannolikt. 

Moderaterna kan inte räkna med en situation som den i Göteborg efter valet 2018 - vägen ur opposition måste gå via ökat väljarstöd. 

Oavsett hur dåligt det har gått för Moderaterna har man alltid kunnat peka på sin svurne fiende. Socialdemokraternas väljarstöd har varit på stabilt nedåtgående i decennier. Så sent som valnatten 2002 fick en gladlynt Göran Persson den obligatoriska frågan. Trots en bra valrörelse och ett väljarstöd på 40 procent (i dag skildras Magdalena Anderssons opinionsspurt till dryga 30 procent som en stor framgång) invände programledaren, detta var ju ändå inte i paritet med väljarstödet på Erlanders tid. 

Moderaterna har aldrig riktigt haft det problemet. Få minns i dag deras peak i väljarstöd under Reinfeldt-åren som en särskilt bra tid. 2018 var man förvånansvärt nöjd med knappa 20 procent. I de senaste mätningarna ligger man under det, medan Socialdemokraterna ökar och nu ligger 10 procentenheter före. Men när man lyssnar på moderata sympatisörer får man ibland intrycket av att det inte skulle spela någon roll. ”Socialdemokraterna är ju så dåliga. Sju år av vanskötsel, stigande elpriser och systemhotande gängkriminalitet, nej det måste bara bli ett maktskifte”.

Problemet är att maktskiften sällan funkar så. 

Undantaget är möjligtvis efterspelet till valet 2018 i Göteborg. Trots att Moderaterna backade kraftigt, inte minst under hård press från Demokraterna, gjorde splittringen vänsterut att Göteborg i dag har en moderat Kommunstyrelseordförande. 

Men i regel funkar det ju inte så. Det räcker inte med att motståndaren är sämre, om man själv inte har något bättre att komma med. 

Det är också det här som riskerar att bli Moderaternas eget sänke. Den splittring som borgerligheten genomgått sen alliansens glada dagar kan nämligen ses från två perspektiv: Att Centerpartiet är besatta av att hålla Sverigedemokraterna borta från makten är den mest populära. Den andra kretsar kring ett större parti på S och lyder: Moderaterna är och har alltid varit besatta av att Socialdemokraterna ska bort från makten. 

I valet mellan att isolera SD eller kicka ut en S-regering från Rosenbad, kommer moderater välja det sistnämnda. Även om det kanske tog lite tid för dem att komma till insikten. 

Om något har den här mandatperioden tagit fram det kanske värsta i Moderaternas klassiska oppositionsidentitet. En slags gnällig fixering vid socialdemokratin och en total oförståelse inför att väljare röstar på S. Detta leder i sin tur till reaktiv utspelspolitik och allmän förvirring kring väljargrupper. Att gå till val på sänkt bensinskatt, mer kärnkraft, att skogsägare ska få vara i fred och ”freda oss från otryggheten” känns som någon dålig imitation av amerikansk politik. Men den så kallade Banjohögern (en väljargrupp som värnar dessa frågor och som verkar vara en av de mest prioriterade i Moderaternas kommunikationsstrategi) samlar inga stora mängder väljare. 

Samtidigt ser man med oförståelse på de unga storstadsväljare som röstar vänster eller GAL. Men det bor fler människor i Göteborg än i Dalarna och Värmland tillsammans. Det är inte ett uttryck för storstadsfixering att konstatera det, utan en påminnelse om att det finns många väljare i storstäderna, som inte känner igen sig i de frågor som man nu prioriterar. 

Samma totala förvirring återspeglas inför att ”marknadsskolan” håller på att bli en valfråga och vänstern helt äger problemformuleringsprivilegiet. Detta är också typiskt för Moderaterna. Medan Socialdemokraterna bokstavligt vänder på varje sten genom att slå om politiskt om det inte går hem i opinionen, så försvarar moderater krampaktigt nittiotalsreformerna. Det hade kunnat vara en bra sak. För S är inget heligt. Problemet är att det som nu framstår som det mest heliga för många moderater är en friskolereform som få väljare verka vara så förtjusta i längre. 

 

Och så sist men inte minst, vilka reformer skulle att maktskifte innebära? Partierna avkrävs ofta på sin berättelse om Sverige. 

Jag förväntar mig inte ens det. Men det måste finnas någon idé som inte handlar om något mer än att socialdemokraterna är dåliga. Det måste finnas en mer sammanhängande vision än att sänka bensin- och elskatten, genomföra en ny folkräkning och beslagta guldklockor av personer polisen tror är gängkriminella. 

Jag hoppas på ett maktskifte. Men om man nu i bästa fall får till det - hur ska man egentligen lösa de svåra problem som Sverige står inför, men som Kristersson menar att han kan komma till bukt med? Är man beredd på att de inte kommer lösas över en mandatperiod, och hur ska man i så fall få förnyat förtroende? 

Det är en fråga för längre fram. Inför valet 2006 sa Göran Persson ”Jag tror att vi klarar valet, det tror jag. Också mycket beroende på att de borgerliga är väldigt dåliga. De får inte till det.” 

Han kunde inte haft mer fel. Men frågan är hur sant samma omdöme hade varit i januari 2022? Om nio månader är det val.