Amanda Broberg

Kriminella har tyvärr kidnappat hiphopen

Amanda Broberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.

Det är hiphopen som kidnappats av de kriminella - inte gangsterrapen som rekryterar unga till gängen.

Det har gått en vecka sedan chockbeskedet att artisten Einár skjutits ihjäl i sin trappuppgång i Hammarby sjöstad i Stockholm. 

Kulissen är som så ofta nuförtiden de eskalerande gängkonflikterna. Och parallellt med att en yngre generation av fans sörjer, så diskuteras återigen sambandet mellan gansterrapen och gängkriminaliteten. 

På fredagen gick Sverigedemokraterna ut och föreslog en utredning av sambandet mellan gängkriminaliten och gangsterrapen, och öppnade också upp för ett förbud mot att spela vissa artister i till exempel SR. 

Går det att skilja på verk och person om personen är kriminell? Kanske inte. 

Glorifierar musiken en kriminell tillvaro? 

Har rappen blivit ytterligare ett vapen i gängkrigen? Antagligen. 

Allt det går dock att skriva under på utan att förorda ett förbud. 

Problemet är att många köper ett vanligt missförstånd som återkommit många gånger. Man skulle kunna kalla det videovåldsargumentet. Det går ut på att punk, våldsamma filmer eller datorspel – och nu gangsterrap – skulle vara roten till sådana beteenden. 

Men lika lite som unga människor blev våldsamma enbart för de kollade på actionfilm, blir personer gängkriminella för att de lyssnar på en viss typ av musik. Skillnaden är att de som slogs i filmerna var stuntmän och skådespelare, medan många av de gangsterrap-artister som är populära i dag också är kriminella. 

Mordet på Einár var utifrån det som framkommit inget John Lennon-mord som handlade om att han var känd artist - det skedde i en gängkriminell kontext där Einár var en aktör. 

Detta är ett av de mest grundläggande missförstånden - att det är musiken som skulle påverka gängkriminella, när det i själva verket är gängen som kidnappat musiken. 

Gangsterrappen är bara ytterligare ett exempel på de kriminella nätverkens maktutövning. 

 

I Göteborg finns det nattklubbar som inte spelar vissa artister inom denna genre för att det tolkas som ett ställningstagande i gängkonflikterna. Och det är här, många mil från Stockholm och Järvaomådet där de berörda konflikterna utspelar sig. 

Klaner upprättar vägspärrar och kontrollerar hela bostadsområden. Problemet är inte musiken eller om den spelas i Sveriges Radio - problemet är kriminaliteten. 

I generationer har hiphop-genren romantiserat maskulinitet, pengar, våld och en lösdrivande tillvaro. Man kan dra inkörsport-kortet om man vill och mena att skildringarna är vad som lockar in unga människor i våld och brottslighet. Men det finns lite som tyder på att radikalisering sker för att man ser vissa filmer eller lyssnar på viss musik. 

I detta läge är det dock ett faktum att flera av de populära artisterna i den här kategorin inte bara är det, utan också kriminella. De är en del av gängkonflikterna, och de har sällan lämnat detta bakom sig för att enkom satsa på musiken. 

Einár var ett tydligt sådant exempel. 

Min lillasyster har affischer på Z.E och Einár, som jag hade på Lena Philipsson. 

Det är inte bara en generationsfråga - vi har rätt olika musiksmak. Men det är just musiken det handlar om. När SD försöker leda i bevis att det skulle vara inneboende i genren ”gangsterrap”, att det finns en koppling till verklig kriminalitet blir det att underkänna musiken och samtidigt förminska de artister som trots en framgångsrik karriär fortsätter på sin kriminella bana. Gängen och dess rekryter är inte offer för några musikaliska omständigheter. 

Istället för att lägga tandlösa förslag om att förbjuda gangsterrap i Sveriges Radio så borde politiken agera ännu mer kraftfullt mot gängen - och sörja att de med gangsterrapen lyckats kidnappa ännu en del av en samhällssfär.