Amanda Broberg
I ett reportage i GT i veckan så skildras det välbärgade Hovås. I området, som i artikeln kallas ”Göteborgs Djursholm”, finns det swimmingpooler på var och varannan tomt.
Vissa Hovåsbor har rentav börjat bygga hissar i sina villor. Bara 20 minuters bilfärd därifrån ligger Biskopsgården där en polis sköts till döds för några veckor sedan. Där finns det knappt några villor utan oändliga längor med miljonprogramshus, en gång uppförda för att bekämpa klasskillnader, idag gråa monument över ett politiskt projekt som cementerat utanförskapet.
Hovås präglas av ekonomiskt överflöd, badhytter vid havet och lyxbilar parkerade längs golfbanan. Biskopsgården av arbetslöshet, gängkonflikter och trångboddhet. Det är inget försök till svartmålning av det sistnämnda – den som läser artikeln om Hovås lär inte bli allt för hänförd av invånarnas förehavanden.
Detta är två områden i samma stad. Men det är två helt olika världar.
En annan socialdemokratisk statsminister använde sommarlovet som en träffsäker metafor för klassamhället.
”Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara. Å andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler. (...) De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning, de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen”.
Olof Palmes tal från riksdagen 1980 hade kunnat handla om somrarna i Hovås respektive Biskopsgården. De utanförskapsområden som växt fram är ett resultat av såväl dålig stadsplanering som misslyckad integration. Den underklass som växer fram i dagens Sverige har utan tvekan etniska förtecken.
Men att beskriva de ökade klassklyftorna med en förd migrationspolitik är lika orealistiskt som när vänstern skyllar detsamma på lågskattepolitik. Ingenstans hör man politiker på allvar adressera vad detta är frågan om; nämligen ett klassamhälle av en karaktär som är helt ny för Sverige och Göteborg och som riskerar att få ödesdigra konsekvenser.
Här skulle nog en rad politiker från höger till vänster invända. Medan man från vänsterkanten vill lösa problemen med mer eller mindre radikal omfördelningspolitik och sociala åtgärder håller borgerliga och liberaler högstämda tal om vikten av meritokrati och social rörlighet.
Det är nog få som inte skriver under på att en viss utjämnande politik behövs och att det ska löna sig att anstränga sig. Men räcker det?
Jag får känslan av att många politiker inte förstår vidden av det klassamhälle segregationen skapat – och hur otillräcklig deras politiska verktygslåda är för att lösa de problemen.
Jag har svårt för den typ av överklassfrosseri som ibland kan prägla reportage och böcker om de mer bemedlade i samhället. De ska grottas i lyxbåtar och överdådiga hem. Samtidigt kommer de som tjänat storkovan alltid försvara sig just så, de har ju faktiskt tjänat pengarna. Eller som Ulla Frejd sammanfattar sina fellow Hovåsbor i artikeln ”Det är ju inga latmaskar som bara går omkring och drönar.”
Men just eftersom att skildringarna av utsatta områden, gängvåld och segregation tar så stort medieutrymme måste den andra sidan av det nya klassamhället också kunna skildras.
Det handlar inte om att fula ut människor som byggt upp en förmögenhet genom att jobba hårt och driva företag. Snarare blir det sätt att kontrastera två skilda världar som nästan aldrig möts.
När den vänsterinriktade Tankesmedjan Katalys ska skriva om klass i Sverige håller de på i flera år. Resultatet blir en 752 sidor tjock antologi om ”ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.” Jag kan inte låta bli att tänka på alla den tid och energi de hade kunnat spara om de istället bara hade åkt den 20 minuter långa bilfärden mellan Hovås och Biskopsgården.
För några år sedan gick en grupp Hovåsbor samman och försökte få stopp för byggnationen av ett Hospice. Föräldrar skickade protestbrev till kommunen och var oroliga för att deras barn skulle konfronteras med döden. I Biskopsgården skedde två skottlossningar inom loppet av juni månad, varav en resulterade i ett polismord.
Där har ni vad klass betyder i Sverige idag.
Inte bara hur ens sommarliv blir eller hur stort man bor – utan på om man slipper konfronteras med döden för att ens föräldrar stoppar bygget av ett hospice, eller om man gör det för att det regelbundet skjuts i ens eget bostadsområde. Att ens säga att det är ett uttryck för ett brutalt samhälleligt misslyckande är direkt överflödigt.
Se trailern för GT:s reportageserie om Hovås: