Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Broberg

Hyckleri att reagera på krönika om Ebbas klänning

Ebba Buschs klänning togs upp i en krönika i Borås Tidning.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL
Artisten Billie Eilish på omslaget av Vogue.
Foto: Instagram / Billie Eilish

Det klassiskt kvinnliga har aldrig förknippats med politisk makt. 

Det är däremot otvivelaktigt att kvinnlighet fortfarande besitter ett enormt kulturellt kapital.

Det har gått knappt en vecka sedan ännu en outhärdlig partiledardebatt ägde rum. Och det säger en hel del att det som fått uppmärksamhet inte är politiska förslag eller meningsskiljaktigheter. 

Istället är det en kvinnlig partiledares klädsel – närmare bestämt Ebba Buschs vita klänning – som varit diskussionsämnet de senaste dagarna. 

Partiledardebatten blev ett bra exempel eftersom vi då tydligt kunde se Busch jämte de andra kvinnliga partiledarna. Jag kan inte ha varit den enda som omedelbart reagerade på skillnaden i klädsel mellan hennes vita (...) cocktail-klänning och hennes kavajklädda kvinnliga kollegor.” skrev Boel Ulfsdotter i Borås Tidning. 

Efter Ulfsdotters krönika var det kört. 

Vem var intresserad av att diskutera karensdagar eller kriminalitet när man kunde prata om en klänning? 

Från höger till vänster skedde det plikttrogna avståndstagandet. På sociala medier poserade kvinnliga makthavare i vita klänningar för att uttrycka sitt stöd. Somliga påpekade att det minsann visst inte borde vara så kontroversiellt att kommentera politikers klädvall, medan andra bestämt hävdade att detta var något som främst drabbar kvinnliga politiker, och sällan är det till deras fördel. 

Jag funderade ett tag på om jag överhuvudtaget skulle kommentera diskussionen om Busch klänning. 

Vad hon hade på sig är så klart helt irrelevant i sammanhanget, och att det överskuggat den politiska diskussionen är bara ännu ett underbetyg för den så kallade debatten.

Men någonstans skavde det ändå. Är det verkligen politikers sätt att klä sig som vi diskuterade? Är det inte i själva verket kvinnlighet? 

 

Samtidigt som alla pratade om Busch vita klänning så valde den unga artisten Billie Eilish ny profil när hon poserade utmanande på omslaget till brittiska Vogue. 

Eilish är kanske inte känd för någon bredare allmänhet. Men för en yngre generation har hon gjort sig ett namn som artist, och byggt en identitet på att vara en kvinnlig artist som tagit avstånd från den premissen som ofta kommit med det.

Elish är på så sätt en kontrast mot sina föregångare. 

Med sitt svarta, neonfärgade hår, bylsiga kläder och förvägran till varje look som kan vara sexualiserande, krattade hon manegen för ett nytt kvinnligt artistskap. 

Därför är reaktionerna på uppslaget i Vogue inte särskilt förvånande. 

I intervjun som bildsattes av henne i platinablont hår, iklädd korsett, berättade hon att hon tidigare ”inte känt sig åtrådd” men att hon nu kände sig ”mer som en kvinna.

Att vara kvinna i offentligheten är att befinna sig i en rävsax. Det finns kontraster mellan Busch oskuldsfulla vita klänning (vi alla minns hur Mona Sahlins vita blus tolkades in när hon försvarade sig efter Tobleroneaffären med citatet ”Jag är ingen fifflare”) och Eilish hypersexualiserade omslag. 

Den gemensamma nämnaren är att kvinnors klädsel och utseende ibland verkar väga lika tungt som vad de säger. 

Även här uppstår en paradox. 

 

Medan fördömanden om att kommentera kvinnliga politikers klädsel ekat den senaste veckan, så är det mer tyst om att just utseende är vad många kvinnor i andra sfärer lämnats till att bygga sin framgång på. 

I politiken skyr man detta. Där är den ”manliga” kavajklädseln en del i att bli tagen på allvar. Men i musikindustrin eller influenceryrket är det motsatta istället receptet för framgång. 

Detta gäller kvinnliga artister som Madonna eller Britney Spears (listan kan göras längre) som gång på gång fått återuppfinna sig själva för att fortsätta vara relevanta, och vars karriärer till stor del byggts på deras erotiska kapital. 

Och samtidigt som många nu fördömer kommentarer om vad kvinnliga politiker har på sig, har få fram tills nu haft problem med att man på bästa sändningstid låtit kvinnor objektifieras i reality-program som Paradise Hotel. 

Att vara kvinna är ingen lätt sak. 

Och visst finns det ett mått av hyckleri över de som tar avstånd från kommentarerna om Busch utstyrsel, men som inte verkar höja på ögonbrynen när just denna typ av kommentarer och premisser är vardagsmat för kvinnor i musikindustrin eller underhållningsbranschen.

Ändå väljer jag att ge mig in i den här diskussionen, med fler problemformuleringar än svar att ge. 

En enda sak ter sig dock smärtsamt uppenbar för mig: Den moderna feministiska devisen ”låt en kvinna få leva” känns långt borta. 

Kanske borde jag bara ha skrivit något om karensdagar eller kriminaliteten istället.