Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Broberg

Hur ska kvinnor våga anmäla nu?

Amanda Broberg är fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Göran Lambertz.
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Hur ska vi lösa att vi har en rättsstat som inte förmår lagföra mer än en minimal andel av de sexualbrott som anmäls? 

Fallet med Göran Lambertz har återigen blixtbelyst den stigmatisering som drabbar kvinnor som anklagar eller anmäler män för våldtäkt. 

Det finns några ingredienser som gör fallet med det före detta justiterådet Göran Lambertz annorlunda. 

Han är välkänd, förloppet har rapporterats om i media och han blir trots allt häktad. Det finns andra saker som gör det till ett helt genomsnittligt scenario när en kvinna anmäler ett sexualbrott: hon blir stigmatiserad och misstänkliggjord, förundersökningen läggs ner.

Hur ska kvinnor våga anmäla sexualbrott när det i princip aldrig leder till en fällande dom?

Det är en fråga som ställts återkommande. Men problemet är ju också att anmäla ofta gör det ännu värre, inte minst då det allmänna mottagandet efter att en åklagare beslutar sig för att inte väcka åtal är att personen då är oskyldig. 

Men att en förundersökning läggs ner är inte samma sak som en friande dom i domstol. 

I dag leder 5 av 100 våldtäkter till en fällande dom. Det är en försvinnande liten andel. 

Att det ser ut så här är inte någon patriarkal komplott eller misogyn sammansvärjning. Sexualbrott är till sin natur svårbevisade. Det finns sällan vittnen till sex och det krävs sedan några år tillbaka för det mesta sidobevisning som är svår att tillskansa sig. 

Ofta rör det sig om ord mot ord-situationer och då är trovärdigheten i målsägandens och den anklagades berättelser helt avgörande.

Högsta domstolen har i flera rättsfall uttalat sig om bevisvärdering när det kommer till mål i sexualbrott. 

I flera av rättsfallen är kontentan att en trovärdig utsaga från målsäganden, i kombination med det andra som framkommit i målet, kan vara tillräckligt för en fällande dom.

Men ofta krävs det annan bevisning utöver en trovärdig utsaga – vittnen som man berättat om brottet för i nära anslutning till att det skedde eller teknisk bevisning som dokumenteras av vårdpersonal och skickats till polisen.

Jag försöker vara logiskt lagd när jag funderar kring detta. 

Med mer kunskap, fler akutmottagningar för våldtagna (i dagsläget finns det en i hela Sverige, ingen i Västsverige), för att understryka vikten av att inte vänta med att anmäla, att inte duscha efter utan åka till sjukhuset, att berätta för nära anhöriga vad som hänt, att anteckna detaljer kring förloppet; då hade vi nog kunnat få fler fällande domar. 

Men hur många? 15 av 100, 20 av 100? 

Kort sagt, hur många av dessa fall hade kunnat leda till åtal eller fällande dom om kvinnan agerade annorlunda, mer ”rätt”? I vilken mån är det rimligt? 

Och den verkligt jobbiga frågan: hur många av de våldtäkter som anmäls kommer aldrig gå att bevisa oavsett hur brottsoffret agerar? 

För hur rimlig är drömmen om det perfekta våldtäktsoffret? Som har en sammanhängande och trovärdig utsaga, teknisk bevisning, nära anhöriga som kan vittna om hur personen förändrades vid tiden för brottet. 

I många fall görs anmälan lång tid efter brottet. 

Teknisk bevisning saknas, och olika kvinnor kommer ha olika förutsättningar att på ett trovärdigt sätt verbalisera vad dem utsatts för. Hur mycket kvinnor än reviderar sitt beteende för att få sin gärningsman fälld så finns det ändå inga garantier.

Här är det stora problemet inte att så få sexualbrottsfall leder till fällande dom. Det är att det i regel blir värre när man anmäler. Stigmat ökar för att kvinnor anklagar män, risken för att målas ut som lögnerskor eller fresterskor är alltjämt överhängande och rädslan för att gärningsmannen ska hämnas blir givetvis större just för att en anmälan gjorts. 

Det är en större kris för rättsstaten och samhället än oförmågan att kunna bevisa och lagföra fler våldtäkter. 

Och det har inte att göra göra med svårbevisade mål, en juridisk försiktighetsprincip eller för lite resurser till rättskedjan. Det har att göra med hur kvinnor som utsätts för ett av de värsta av brott bemöts av samhället. 

Fråga kvinnan som anmälde Göran Lambertz. Hon blev från första dagen misstänkliggjord för att hon tidigare anmält andra män för samma brott och nu kallas hon ”Lambertz-kvinnan”. 

Han håller en direktsänd presskonferens i sin trädgård där han berättar om hur han ”kladdat” på kvinnor. 

Hon lever under skyddat identitet sen några dagar, för att hotbilden är så stark. 

Det är ingen patriarkal komplott – det är vad patriarkatet är. Lambertz-fallet har inte bara belyst existerande problem. Jag är övertygad om att det också skapat större problem och kommer minska benägenheten att berätta och utkräva ansvar framöver.

Lambertz skrattar i sin trädgård, kvinnan som anmält honom lever gömd. 

Vem vill anmäla en våldtäkt efter det här?