Amanda Broberg
De ligger i drivor längs Avenyn, karakteristiskt limegröna, gråa och svarta.
Göteborg är knappast den enda storstaden som har problem med elsparkcyklarna. För några år sedan var sparkcyklar något som barn körde runt med i radhusområden. Men sen några säsonger tillbaka har den elstyrda vuxenvarianten börjat dyka upp som svampar i gatubilden.
Elsparkcyklarna har sedan dess hyllats och hatats, växt rekordartat i omsättning och reglerats av politiker. Lite tyder dock på att de är på väg att försvinna.
Men i sommar hände något. I slutet av juli blossade debatten upp på nytt, efter att sommarsäsongen och samhällets återöppning fått folk att röra sig i stan i allt större utsträckning. Att parkeringen av dessa funkar dåligt, trots att polisen sen ett tag tillbaka kan utfärda p-böter, är känt sedan tidigare.
Men kritiken stannar inte där. Elcyklarna stökar ner, förfular stadsbilden och till råga på allt har de varit bovens färdmedel i flera rån på sistone. Kan inte folk bara få lite motion och gå istället?
”Det är en helt absurd föreställning att gaturummet i innerstan skulle vara fritt”, utbrister en vän upprört.
Jag undrar lite hur vi hamnade här, framför allt när jag själv börjar känna mig lite störd över alla Voi och Bolt och vad de nu heter som ligger omkullslängda på gatorna.
I början av sommaren ryter jag ifrån mot några tonårskillar som kör snabbt på en elsparkcykel. Jag känner mig medelålders, TANT-ig, varför kan inte killarna få känna vinden i håret utan att en sur tjej ska väsa åt dem?
Kanske är det att jag ramlade på kullerstenen vid Järntorget, när jag åkte elsparkcykel för första gången för två somrar sen.
Men det finns också något annat här, som gäller de betydligt mer upprörda kritikerna än undertecknad.
”Tänk att cyklar som drivs på el och hyrs via mobilapp ska vara så kontroversiella” skrev nationalekonomen Andreas Bergh i DN i juni.
Instinktivt har han ju rätt. Elcyklarna är ett bra alternativt transportmedel. Det är förhållandevis billigt och miljövänligt. I pandemitider har de kunnat motverka trängsel i kollektivtrafiken, samtidigt som de underlättar mobiliteten.
I början ställdes Voi, ett pionjärsföretag i branschen för elsparkcyklar, jämte andra svenska enhörningsbolag. Och elsparkcyklarna är allt som en innovation ska vara: appstyrd, inte dyr men inte heller gratis, miljövänlig men prylorienterad, och så känns den hipp. Lite som att jobba på Spotify, betala via Klarna eller beställa mat via Foodora.
Förutom att ingen tycker det sistnämnda är så coolt längre.
Och nu tycks elsparkcyklarna gå en liknande motopinion till mötes.
Det är knappast tomt i verktygslådan när det kommer till lösningar som kan råda bot på problem och barnsjukdomar med elsparkcyklarna. Men det spelar ingen roll. Motreaktionen är ändå ofta baserad på ren magkänsla.
I mitten av nittiotalet skrev två amerikanska medievetare om den så kallade ”Kalifornien-ideologin” i en uppmärksammad essä. I sammansmältningen av extrem teknikoptimism, urbanism, spiritualitet och nyliberalism skapades en ny idéströmning i det unga Silicon Valley.
Ungefär så kan de som oproblematiskt hyllar elsparkcyklarna och rycker på axlarna åt problem ”som kommer lösas av sig själva” beskrivas.
På andra sidan finns de som kommer känna instinktivt motstånd. De vill inte sällan se elsparkcyklarna helt väck, oavsett hur många av problemen som löses av sig själva eller regleras av politiker. För dem handlar det om företeelsen i sig. Att det förfular stadsbilden, bristen på hänsyn från de som susar fram på snabba grälla sparkcyklar för att sen inte ens parkera dem ordentligt.
Det är samma människor som är med i arkitektuppropet och som har lite svårt för förändring som inte är av uppenbar nytta. Innovation är helt enkelt bra och trevligt så länge det inte resulterar i anarki, resonerar de.
Jag tror inte på att psykologisera politiska konflikter för mycket. Men som förklaringsmodell kan instinktiva känslor och attityder vara både effektiva och tydliggörande. Tycker man att det som är nytt är trevligt och har en generell live and let live-attityd kommer man ha lättare för elsparkcyklarna än om man värnar en vacker och lugn stadsbild, även om det innebär att effektivitet och modernitet inte prioriteras lika högt.
När jag vikarierade på min första ledarsida funderade jag att försöka skriva ihop en serie om lackmustest i den politiska debatten. De exempel jag kom på då var Greta Thunberg och Jordan B Peterson, vid sidan av mer uppenbara saker som SD och invandringsfrågan.
I dag hade jag utan tvekat lagt till elsparkcyklarna på listan, tätt efter foodora-buden och arkitektuppropet. Det är debatter där känslan kommer först, och åsikten sen.
Fakta bryr sig inte om dina åsikter, lyder en devis som blivit både feltolkad och viral. Politiken gör det däremot allt mer. Den verkligt svåra avvägningen framöver är om politiken ska färgas av uppfattningar, eller lösa reella problem.
Elsparkcyklarna, älskade och hatade, utgör ett utmärkt test i det avseendet.