Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Amanda Broberg

Göteborgs förorter är som ”öar av betong”

Amanda Broberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Foto: OLLE SPORRONG
Nationalteatern 1979. Hans Viktorsson, Bernt Andersson, Torsten "Totta" Näslund samt Håkan Wennberg.
Foto: KAMERAREPORTAGE/TT
Bilden av förorterna i media: Skjutningar och gängvåld.
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Som öar av betong”. 

Så beskrivs Göteborgs förorter i dokumentärserien ”Barn av vår tid” om bandet Nationalteatern. 

Och de dåligt planerade miljonprogrammen bidrar fortfarande till segregation och utanförskap. 

Proggbandet Nationalteatern är kända för kultlåtar som ”Kolla kolla” och ”Barn av vår tid”. 

Skildringarna av Näckrosdammen och Femmans torg i ”Bängen trålar” är klassiska Göteborgsskildringar. Det är också ett band jag lyssnat på, skrålat till och citerat i ledartexter. 

Men när jag ser dokumentärserien ”Barn av vår tid” som följer de forna bandmedlemmarna femtio år efter att Nationalteatern bildats, framträder en annorlunda bild. 

Dokumentären i två delar är ingen rockstjärnskildring. Tvärtom. I den får vi följa allt från de pensionerade bandmedlemmarnas styrelsemöten med den ekonomiska förening som blivit kvar av Nationalteatern i dag, till arkivklipp från när bandet var verksamma som teatergrupp i Backa på sjuttiotalet. 

Mer än ett stycke musikhistoria är det en brännande samhällskommentar, både till dåtidens orättvisor - men också till det segregerade Göteborg som lever kvar än i dag.

Och historien om det moderna Göteborg går inte att skilja från när de första miljonprogramsområdena byggdes. 

Hjällbo, Biskopsgården och Hisings Backa - listan kan göras längre - lever än i dag kvar med ett arv som utsatta områden. Här finns också en skillnad från andra städers segregation och stadsplanering. 

Medan Malmös förorter är mer platsmässigt integrerade i staden, så ligger många av Göteborgs förorter likt ”öar av betong” som de säger det i Barn av vår tid.

 

Det är tydligt att det gått flera decennier sedan Nationalteatern var verksamma i Backa. 

På många sätt är problemen som ungdomar tampas med i förorterna i dag helt väsensskilda, samtidigt som det också är samma utmaningar och samma utsatthet som gått i arv. 

I sin bok ”Förorten: Ett samhällsvetenskapligt reportage” beskriver statsvetaren Peter Esaiasson en rad av de utmaningar som människor i Göteborgs förorter upplever i dag. 

Inom ramen för ett stort forskningsprojekt har de genomfört hundratals intervjuer med boende i Bergsjön och Hjällbo, och fram träder en långt mer nyanserad bild än den man kan få av gängse mediarapportering om kriminalitet och misär. 

Visst är förorten annorlunda från Sverige i övrigt, men långt ifrån på det dramatiska sätt som det ibland framställs. 

Problematiken rör sig istället mellan högt och lågt. Det är skräpigt och stökigt och civilsamhällets organisationer fungerar inte som det är tänkt. Motsättningar mellan etniska grupper gör det svårare att samverka i området. 

Men för många är det också hem och en plats där man trivs.

Trots det biter sig utanförskapet fast. Dilemman som tas upp dokumentären Barn av vår tid, med lösdrivande ungdomar, missbruk och brist på sammanhang, kommer igen i vår samtid. 

Men framför allt är det den återkommande upplevelsen av att leva utanför något som verkar skapa stor maktlöshet. Här blir det uppenbart att det är en liten andel som inte sköter sig (milt uttryckt) som förstör för merparten. 

Men att enbart tro att lösningen på förortens problem är att sätta dessa bakom lås och bom är antagligen en förenkling. 

   

Socioekonomiska faktorer försvinner inte över en natt. Och de utanförskap som ärvts ned riskerar att fortsätta göra det. 

Här behövs en nyanserad diskussion om både hårda och mjuka åtgärder. 

Förlöjligandet av fritidsgårdar tjänar ingen på. Men sociala insatser ska inte heller stå i konflikt med verkligt hårda konsekvenser för de som faktiskt begår brott. 

För att på allvar förstå den känsla av utanförskap och meningslöshet som odlas i förorterna måste vi sluta både både svart- och skönmåla. 

Och som allt oftare verkar det vara kulturen, i detta fall Nationalteaterns musikskatt, som kommer närmast ett sådan nyanserat förhållningssätt. 

Där har politiken mycket att lära.


Fler texter av Amanda Broberg: