Amanda Broberg

Ebba Buschs försvar är ett kommunikativt haveri

Ebba Busch, Kristdemokraternas partiledare, deltog i Nyhetsmorgon.
Foto: TV4
Amanda Broberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Foto: OLLE SPORRONG

Ebba Busch har flera gånger blivit orättvist ansatt – men martyrskapet hon försöker odla i förtalshärvan är både felaktig och ett kommunikativt haveri.

När KD-ledaren Ebba Busch medverkade i Nyhetsmorgon i slutet av veckan med anledning av att det är ett år kvar till valet fick hon välja tre politiska områden – det blev sjukvården, äldreomsorgen och lag och ordning. Den sistnämnda prioriteringen har hon skäl att ångra. 

Eller har hon det? 

Det som slår mig i hela situationen är nämligen inte en ångerfull attityd, en vilja att backa. Tvärtom, Busch gasar in i detta i Edith Piafs anda, hon ångrar ingenting – förutom möjligen konsekvenserna. 

Bara någon minut in i intervjun får Busch av förklarliga skäl frågan om huruvida hon har förtroende i frågor som rör lag och ordning eftersom hon själv nyligen är dömd för förtal. 

Frågan gör henne frustrerad, det är helt uppenbart. Men i stället för att bita ihop och köra sina vanliga talepunkter (de kommer först senare) undslipper hon sig några syrliga ord till sitt försvar. Hon tänker så här ”Det kommer vara politiska belackare som lyfter den här situationen, med grovt förtal, för min del. Låt dem göra det. Men då önskar jag att varje gång någon skriver det i kommentarsfält eller lyfter det, att man också då skänker en slant till alla de organisationer som jobbar för att förebygga sexuell exploatering av barn och motverka pedofiler i Sverige.” 

Hela uttalandet är en blinkning mot själva förtalsmålet, något man kan tänka sig att en person i förtroendebranschen borde passa sig för så här ett år före valet. Men det är uppenbart att Busch ser annorlunda på saken. 

Redan när hon ”skrev på” sitt strafföreläggande i somras så slog Busch tydligt fast sin ståndpunkt. Hon undertecknade förvisso på ett strafföreläggande, men för ett brott hon i själ och hjärta ansåg sig oskyldig till. 

Att hon inte lät saken prövas av högre juridiska makter förklarar hon med att hon ville fokusera på partiet. Det är både begripligt och hedervärt. Men det rättfärdigar inte Buschs ”larger than life-attityd” gentemot det brott hon på papper erkänt. 

  

Detta är inte första gången som Ebba Busch skapar tumult. För två år sen hette det på Aftonbladets kultursida att hon var en vandrande schamporeklam och att hennes kvinnliga väljare omöjligen kunde veta vad de röstade på. Om man inte röstade på hennes utseende – så vad? Hennes politik? 

För den skribenten var det ett otänkbart alternativ. Det är illa dold sexism och reaktionerna blev också därefter. Bara för några månader sen ägde ännu ett likartat påhopp rum. 

Jag kan inte ha varit den enda som omedelbart reagerade på skillnaden i klädsel mellan hennes vita (...) cocktail- klänning och hennes kavajklädda kvinnliga kollegor.” skrev Boel Ulfsdotter då i Borås Tidning. 

Busch vita klänning blev debatten den veckan, bekostnaden var som vanligt det välbehövliga sakpolitiska fokuset. Detta skrev jag om i GT och jag försökte rycka ut till Busch försvar. 

Problemet är att förtalshärvan och husaffären inte rör sig om något ogrundat eller sexistiskt påhopp. Och när Busch försöker värja sig från det med samma rättfärdighet skaver det. 

Hennes högstämda tal i Nyhetsmorgon om att vara en förkämpe för kvinnor och barn faller platt, eftersom det finns en kontext i förtalsmålet. Busch beter sig helt enkelt som att detta vore någon slags politisk konflikt, en sak som hennes ”belackare” kommer använda mot henne, och hon spelar högt för att rättfärdiga sitt agerande. 

Rent taktiskt är det möjligt att hon vinner på det. Mitt problem är den nonchalans som Busch uppvisar inför lagstiftningen. Hon verkar helt enkelt utgå från att även detta rör sig om något slags politiskt spel, där hon långsiktigt kan vinna. Hon anser att det hon gjort är moraliskt rätt och därför spelar det ingen roll den här gången att hon erkände ett brott för att i stället kunna fokusera på sitt parti.

Men så fungerar det inte. 

Busch hantering av situationen är inte bara djupt oseriös rent kommunikativt, den är också ett uttryck för exakt den attityd som vi vill stävja; nämligen att det i vissa enskilda fall skulle vara okej att begå brott, eller att vissa situationer står över lagen. 

Om Busch nu ansåg sig vara så oskyldig skulle hon som verklighetens folk låtit saken prövas i domstol. Att drivkraften att inte också på pappret vara oskyldig utan kunna gå vidare för att man har viktigare saker för sig inger helt enkelt inte förtroende. 

Det tyder på allt annat än ödmjukhet inför den lag och ordning om Busch går till val på att värna.