Amanda Broberg

Den ökande otryggheten är vårt mest akuta problem

Amanda Broberg, fristående kolumnist på GT:s ledarsida.
Foto: OLLE SPORRONG
Explosionen i Annedal inträffade för tre veckor sedan.
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL /TT / TT NYHETSBYRÅN

Det har snart hunnit gå tre veckor sen det misstänkta bombdådet mot ett bostadshus i Annedal. 

Att det inte var ett gängdåd som många befarade förändrar tyvärr inte ett faktum – den ökande otryggheten är vårt mest akuta politiska problem. 

När nyheten om detonationen mot ett bostadshus i Annedal spreds visste ingen vad som låg bakom. Ändå drogs slutsatserna snabbt. 

Om de inte var definitiva, så var de milt sagt insinuanta. På Twitter startade högerskribenten Ivar Arpi, med drygt 115 000 följare en omröstning. ”Vad var det första ni tänkte när ni såg nyheten om explosionen i Annedal i Göteborg?” 

Ynka sju procent klickade i alternativet ”En olycka”. Resten ”Ett anlagt sprängdåd.” 

I efterhand fick majoriteten rätt. Det var ingen olycka. Däremot visade sig omständigheterna för det nedlagda sprängdådet inte vara exakt det som många föreställde sig den där torsdagsmorgonen. 

Är det konstigt att många drog slutsatsen att dådet var utfört av gängkriminella? Inte alls. 

Var slutsatsen förhastad? Förvisso. Bara en dryg vecka senare fick vi, tack vare Göteborgspolisens arbete, det som tycks vara facit i hand. Bombmannen var inte en gängkriminell. Dådet var inte heller varit riktat mot den polisman som bodde i huset, som nyligen vittnat i en gängrelaterad rättegång, vilket flera medier initialt rapporterade var polisens huvudteori. 

Gissningarna var felaktiga men inte på något sätt dumma, utan snarare sorgligt välgrundade; Vi verkar ha blivit vana vid den här typen av våldsdåd, och allt som oftast är det just kriminella gäng som ligger bakom. För en stad som Göteborg, som för bara några månader sen fick erfara det första polismordet på 2020-talet som var en följd av gängupplopp, är det inte alls en särskilt märklig slutsats att dra. 

Det jag reagerade på var inte heller säkra gissningar om att det nog rörde sig om ett gängdåd – snarare var det bristen på tålamod inför att göra en politisk poäng av en tragedi som nyss inträffat. 

Finns det tid att sörja eller bli bestört? Oftast inte. 

Det har delvis med det nya medielandskapet att göra. De snabba kommentarerna kring dagens våldsdåd påminner mig om reaktionerna på årets Nobelpristagare i litteratur, som tillkännagavs förra veckan. Det fanns ingen tid för reflektion och snabba omdömen är hårdvaluta. 

Vet vi vem det är? Kanske inte. 

Har vi ändå mycket att säga om saken? Absolut. Det råder aldrig brist på de som vill fördöma, spekulera eller analysera. Och sen, den värsta frågan av alla: Förändrar detta något? Kanske inte. 

När GT:s chefredaktör Christer El-Mochantaf frågade sig var vi egentligen kan känna oss trygga längre, om vi inte ens kan göra det i våra egna hem, hade han helt rätt. Det gäller oavsett vem som är skyldig. 

Den bistra sanningen är att vi ser ett accelererande våld. Och den enda naturliga konsekvensen av det är en ökande otrygghet. 

Framöver kommer det forma såväl det politiska samtalet som den bittra verkligheten. 

Följdfrågan blir, måste det vara så? Svaret är att så ska det inte vara. 

Men de politiska verktygen för att mota tillbaka en allt mer akut otrygghet till följd av allt grövre brottslighet är inte lika enkla. 

För några veckor skrev jag i GT om det politiska tålamod som kommer krävas för att stävja gängkriminaliteten. Analysen kring brottsligheten är sig rätt lik över hela landet. Det rör sig om ett antal unga personer i kriminella nätverk, som hellre skjuter först än blir skjuten. 

Våldseskaleringen handlar om en allt mer amoralisk brottslighet, där respekten för mänskligt liv är liten och gängmedlemmarna är omogna och otåliga. Samtidigt har de äldre kriminella ofta dragit sig tillbaka och ser på hur hela havet stormar istället för att hålla de yngre rekryterna i schack. 

Det är ett så kallat recipe for disaster. De parallella moraliska strukturer som gängen byggt upp är starka. Framför allt är det inställningen att det inte verkar finnas något som är oersättligt. 

Det är den skarpa kontrasten till vad som driver kampen mot kriminalitet, krig, det som är fel - nämligen den fasta övertygelsen om att det finns något att skydda. Men oavsett politiska krafttag, slopade straffrabatter, bättre förutsättningar för att vittna och en rad andra åtgärder som nedprioriteras allt för länge, så kommer det också krävas tid. 

En viktig faktor är att att de allt yngre gängmedlemmarna faktiskt växer upp och mognar. 

Kanske träffar de en flickvän som får dem ur kriminaliteten. Kanske är det inte lika värt kicken och misären när man är tjugofem som när man är 15. Allt detta bygger dock på att vi förhindrar nya generationer från att komma in i kriminalitet. 

Gränsen nedåt måste vara stenhård. Ändå kommer det ta tid för dagens unga kriminella att växa upp - något som ofta är utslagsgivande för att deras kriminella bana ska sakta av. 

Det finns ett afghanskt talspråk som otaliga gånger använts för att beskriva det enträgna kriget mellan USA och talibanerna i Afghanistan. ”Ni har klockorna, vi har tiden”, lyder det och syftar på att även om de från väst har klockorna, så kommer talibanerna alltid att dö och kämpa för vad de anser är deras land i många generationer. 

Spillda liv är försumbara, just för att saken är större. 

De kriminella gängen drivs inte av någon sådan ideologisk övertygelse, och därför är de möjliga att knäcka. Men just nu har de vapnen och en alldeles för stor del av kontrollen. 

Samhället har de politiska åtgärderna - den jobbiga frågan är, har vi tiden?