Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Läs del 2 av 3 av ”Fadertabberaset”

Fadertabberaset, av Linda-Maria Grönkvist.Foto: Ekström & Garay
Författaren Linda-Maria Grönkvist.Foto: Press / Ekström & Garay

I ett samarbete mellan GT och bokförlaget Ekström & Garay publicerar GT i tre dagar ett utdrag ur boken ”Fadertabberaset”, av Linda-Maria Grönkvist. 

Boken är förlagets förslag till Augustpris-nominering och i det tre delar långa utdraget får man följa den unga kvinnan Nina, framgångsrik bloggare, som matchat med sin pappa på en dejtingsida. En pappa som hon inte haft någon kontakt med i livet. Hon, med det skämtsamma aliaset ”Fredrik”, som ju är ett mansnamn, och han under aliaset ”M-man”. 

Första delen publiceras i tidningen i går. Detta är andra delen och på måndag (i morgon) publiceras del 3. 

Del 2

Det är svart utanför köksfönstret. Nina smular fetaost och tärnar tomater. 

Pappa. Ordet betyder lika lite som en smörkniv eller en bokhylla. De kan vara bra att ha men är inte livsnödvändiga. Kniven sänker sig genom rödlöken – tårarna rinner – hon vänder bort huvudet från skärbrädan. Hälften av löken hamnar på golvet. Hon sparkar in bitarna under spisen. 

Tänk om de faktiskt kunde lära känna varandra. Ingen skulle bli skadad. 

Nina sträcker sig efter krukan med persilja och nyper av en kvist. Det gröna krullet bryter fint mot tomaterna och fetaosten. Blå eller vit skål? Hon bygger salladen på höjden och placerar den blå skålen på skärbrädan i trä. Till vänster ställer hon pepparkvarnen och ett fat med flingsalt tillsammans med tre små syltburkar med blåvitrutiga lock som hon köpt i Paris. Hon hämtar systemkameran i vardagsrummet och klättrar upp på en stol. Kontorslampan som tillfälligt sitter fastskruvad i köksbänken kastar långa skuggor. Hon vrider på den, knäpper tre bilder och tittar i kameradisplayen. Nu behöver hon bara en eller två närbilder för att kunna göra klart veckans receptinlägg. 

Nina tar med sig skålen och en sked in i vardagsrummet och sätter sig i soffan. Undrar om han skulle vara stolt över henne? Hon fnyser. Han vet säkert inte ens vad en blogg är. 

Skeden skrapar mot porslinet när hon jagar efter den sista tomaten. Hon lyfter skålen till munnen och dricker upp blandningen av citronsaft och olivolja. Kall gröt klibbar innanför pannan och i bihålorna – hon kanske håller på att bli förkyld. Hon sträcker sig efter datorn på brickbordet och går in på Netflix. Kärlek, drama eller båda? Hon tar ett djupt andetag och bläddrar vidare till mordgenren.

Martin slänger in träningsväskan i sin Audi TT och kör den korta biten upp till löpspåren i Hemlingby. Han parkerar på grusplanen, drar tillbaka förarsätet och kränger på sig shorts, knähöga kompressionsstrumpor, skor och funktionströja. I år ska han slå sitt personbästa på milen. Han följer ett sexveckors träningsprogram från Runners World. 

Idag ska han först värma upp i sexminuterstempo, därefter växla upp till 4.50-fart i två kilometer, sedan ståvila i två minuter innan han upprepar allt ytterligare två gånger. Sedan får han jogga ned för att slippa den värsta träningsvärken. Han sätter igång Spotify och viker in på stigen med de gula banmarkeringarna. Tiokilometersslingan. Eye of the Tiger river i öronen. Med korta steg småjoggar han den första sträckan, samtidigt som hans inre Rocky vaknar till liv. Det är ett friskt tempo han ska hålla och det är första gången han ska springa så fort under lång tid. Stenar, rötter och mjukt underlag kräver dessutom mer än vad friktionsfri asfalt gör. Han väcker liv i kroppen med tjugo snabba höga knän. Stigen ringlar mellan tallar, fårhagar, vindskydd och ängar. Fötterna trummar rytmiskt mot jorden. Spången är den sista biten innan tempoökningen. De grånade plankorna sviktar under kroppstyngden och ger stegen extra schvung. Doften av fuktig jord och tussarna som svävar på sina strån över myren – det är hans elixir.

Enligt appens statistik tappar han alltid tempo just här. Martin kortar sina steg.

Spången är smal, mossen våt och han har inga extra strumpor i bilen. En digital kvinnoröst bryter igenom musiken i öronen. Två kilometer och femhundra meter. Tid per kilometer: sex minuter och trettiofyra sekunder. Vaderna spänner och benen rör sig som köttfärslimpor när han länger på steget. Fyra minuter och femtionio sekunder. 

En kilometer kvar till vila. Det känns som att springa motströms. 

Två kilometer, fem minuter och fyrtiosex sekunder. Blodet rusar från huvudet och ut i tårna. Han vankar fram och tillbaka – trycker ihop ena näsborren och fräser ut en loska i blåbärsriset. Pannan dunkar. Hittills har han aldrig lyckats öka farten i slutet av passet. Han stannar upp och bankar på låren innan han sätter handflatorna mot en tall och pressar hälen i marken. Barken bildar ett rödsmutsigt mönster av öar i handflatorna. 

Martin gnider av sig mot shortsen och joggar tillbaka mot start. Det har börjat skymma men några pull-ups och sit-ups i utegymmet hinner han med. Ju snyggare brudar i gymmet, desto fler repetitioner. Två proppmätta damer i matchande rosa tröjor klappar händerna i otakt och hojtar ”kom igen” och ”heja heja” medan de knäböjer och gör tåhävningar. Det blir inte fler än fem reps, men det gör inget. Hemma väntar två iskalla Lapin Kulta i kylskåpet. Det är viktigt med målbilder.

Precis när han svänger upp på sin gata blir det en lucka framför porten. Han gasar, ställer sig nära bilen framför, lägger i backen och placerar sig exakt en halv decimeter från trottoarkanten. Spikrakt. Stegen känns lättare nu. Han väljer trapporna i stället för hissen. På hallbordet – direkt innanför dörren – står en oljelampa. Korken på oljekruset är kladdig, han måste komma ihåg att torka av den. Två droppar är lagom. De flesta vet inte att myskdoft utvinns ur myskhjortens testiklar. En liten detalj kan tyckas, men det är detaljerna som gör mannen. Tändstickans fräsande mot plånet är lika med hemma. Som att lägga till sin båt och slå en fast knop. Han klär av sig i badrummet, hänger upp träningskläderna, söm mot söm, i torkskåpet. Låren buktar precis lagom. Han drar in magen och vänder sig snett mot helkroppsspegeln. Några kilo till, så kommer magmusklernas konturer att framhävas precis som han vill. Han vrider igång duschen och tar ett snabbt steg tillbaka. Värmen ska svida när han ställer sig under strålen. 

Badlakanen, tandborstglaset och badrumsmattan matchar i djuprött. Han drar med handen över sandstenen i handfatet. Mörkret i det blå kaklet kommer verkligen fram av kondensen. När det stod klart att det skulle byggas lägenheter på Gävle Strand, signade han upp sig direkt. Gamla stuckaturer och golv som slitits av andra människors fötter har aldrig lockat. 164 splitternya kvadratmetrar, det är grejer det.

Skåpluckor, parkettgolv, dörrfoder och tapeter – han har valt allt. Det enda som kan slå den känslan är synen av Gavleån som flyter ut i havet, vilket han ser från soffan på balkongen.

Heta droppar hamrar mot huden. Sältan och smutsen ska bort. Han vänder ansiktet mot munstycket och håller kvar tills näsan bränner. Därefter pumpar han tre gånger på duscholjeflaskan – en bärnstensblank pöl tar form i handflatan. Om polarna såg honom stå här och gnida skulle de tro att han är gay, men skinnet blir så smidigt och kryddigt lent och efteråt känns huden tio år yngre.

Martin drar på sig ett par boxershorts och tar med sig en öl ut på balkongen. Han boxar till soffkuddarna, sjunker ned och lägger upp fötterna på balkongräcket. Det bränner till på baksidan av låren men känslan av luft mellan tårna väger upp. Han knackar på kapsylen, pillar in pekfingret under metallringen och knäcker till. Ljudet av en kall bira som öppnas – den vackraste musiken i världen. Svalkan rinner ned i strupen och lämnar en blommigt sträv smak på tungan. ”Martin mellan hav och himmel”. Om han någon gång skriver en självbiografi så är det så den ska heta. 

I kanalen nedanför puttrar en träsnipa. Det ser skönt ut. Vattnet, träbåten och ensamheten. Han kan se sig själv i sin egen båt. Martin tycker om att vara ensam. Han gillar kvinnor också, men det är mer okomplicerat med det egna sällskapet. Tillsammans med andra kliar tystnaden och han känner sig tvingad att fylla ut den. Något oroligt och tungt trycker till i mellangärdet. I engelskan finns det två ord för ensam. ”Alone”, som är självvalt, och ”lonely”, som är övergiven. Han tar en klunk öl och fastnar med blicken i luften. Varje gång han lutar sig bakåt och lägger upp fötterna, kommer det där. Som att någon måttar ett slag mot honom. Förr kunde det leda till neddragna persienner och några sjukdagar. Nu äter han piller. 

Ölburken flyger upp mot läpparna när han lyfter den. Kapsylen skramlar mot botten. Han reser sig upp och går mot kylen. När han kommer tillbaka, syns båten endast som en prick i fjärran. 

Han drar med fingret över aluminiumet. Det blir ett fuktigt streck. Visst, han skulle gärna ha någon att dela livet med – precis som alla andra. Särskilt när han blir gammal.

Den senaste relationen pågick till och från i ungefär ett år. Hon hette Beatrice, var 32 år och studerade till mäklare på Gävle Högskola. Det var egentligen inget större fel på henne. Hon var glad, energisk, hade en fin kropp och var till en början lätt att ha att göra med. 

Efter att de träffats i några månader började hon prata om att flytta ihop. Hon tyckte att det var jobbigt att behöva bära runt på tandborste, rena kläder, dator och skolböcker, sa hon. Martin skrattade, kramade henne och sa att han tyckte hon var den sötaste lilla packåsna han sett. Då sparkade den söta lilla åsnan bakut och de sågs inte på ett tag. Sedan fortsatte det på samma tema. Beatrice ville boka en romantisk resa, men Martin ville hellre åka med sin kompis Janne till Barcelona. När julen närmade sig undrade hon om han inte ville följa med till hennes föräldrahem i Jönköping i mellandagarna. Martin förklarade att juldagen och annandagen är hemvändardagar och då träffar han alltid sina vänner. De skulle bli hemskt besvikna om han inte dök upp. När Beatrice till sist började prata om att hon någon gång ville ha barn, gjorde Martin slut. Man ska ha en väldig tur om man träffar någon som inte vill ha barn. Själv vet han precis var han står i den frågan.

Han lyfter blicken mot horisonten igen. Ett suddigt rakt streck, utan punkter eller kommateringar. Båten är borta. Musik, han behöver musik. Tomas Ledin, den killen är jävligt musikalisk. Det finns ingen som sätter fingret på livet som han. Syntarna annonserar låten. 

Snärtiga gitarrer och snabba trummor markerar den jagande pulsen. Martins röst är mörkare än Tomas men de låter bra ihop: Just nu vill jag leva! Just nu! Känna luften i mina lungor, känna blodet som pulserar, känna ljuset i mina ögon, känna tiden som passerar! Han drar några avslutande riff i luften. Man blir aldrig för gammal för luftgitarr. Gnäggandet bryter in mellan Ledins pulserande blod och ljus i ögonen. Enhörningen blinkar åt Martin på mobilen.

Fredrik: Hej, du verkar ha humor också. Alla användarnamn var upptagna, plus att jag skulle ha hetat Fredrik om jag fötts som kille. Du då, hur kommer det sig att du kallar dig M-Man?

Martin ler. Fredrik verkar lite egen, men bättre det än tvärtom. Han klickar på ”Galleri”. Hon har dåliga bilder. Antagligen är hon ful eller så har hon komplex för något. Han bläddrar vidare till Presentation. Trettiotre år. Kunde varit värre.

M-Man: Hej själv. Jag heter Martin och är en man. Därav M-Man. Vad gör du idag då? 

Fredrik: Inte mycket. Tar det mest lugnt. Vad gör du själv?

M-Man: Jag har tränat och ska äta en bit mat strax.

Fredrik: Tränat, som på gym?

M-Man: Nej, jag sprang intervaller i skogen. Tränar inför Toughest om du känner till vad det är? 

Fredrik: Är inte det när man springer i vatten och genom elhinder? Helt livsfarligt. 

M-Man: Stämmer. Men man gör andra saker också. Springer i sand, går armgång och klättrar över höga hinder. Tränar du någonting?

Fredrik: Ja, Bikramyoga och löpning. 

M-Man: Är det någon speciell sorts yoga? 

Fredrik: Ja, man yogar i fyrtio graders värme. 

M-Man: Oj! Vad har man på sig då? 

Fredrik: Hotpants och en topp. 

M-Man: Det är sådana korta tajta shorts, va? 

Fredrik: Kan man väl säga. 

M-Man: Slår vad om att du är jättefin i sådana. 

Fredrik: Hahaha! Ja, om man gillar ett matchande högrött ansikte med tillhörande stripigt hår så. 

M-Man: Sorry, måste gå nu gullet. Men vi hörs!

Eftermiddagspassen på yogan är alltid fullbokade. Omklädningsrummet doftar lavendel, svett och bränt hår. På varsin sida om duschrummets ingång brinner två blockljus. Kvinnor i ytterjackor och strumpläst snirklar fram mellan nakna kroppar på jakt efter ett ledigt skåp. 

Nina gräver fram handduk, trosor, T-shirt och bodylotion ur träningsväskan. Hon rör sig med små rörelser för att inte stöta till tjejen bredvid och gestikulerar till Ingrid, som redan är ombytt, att hon försöker snabba sig. 

– Har du glömt något?

– Ja, jag måste gå till receptionen och köpa nya shorts.

– Vill du att jag väntar på dig? 

– Nej, gå in i förväg du. 

Receptionen doftar rökelse och en ljudmatta av regn strilar ur dolda högtalare. En lapp på receptionsdisken berättar att all inredning är byggd av återvunnet trä. Intill, längs med väggen, hänger färgglada kläder på galgar. Topparna, som inte är större än en sport-bh, har kreativa snörningar i ryggen. Shortsen ser ut som underbyxor för tioåringar. Nina tar en röd underdel med hög mjuk midja och en grön överdel, båda med gult batikmönster som exploderar i solar. 

Hon går fram till kassan och plingar i mässingklockan på disken. En kvinna med gråsprängt hår dyker upp genom ett rasslande snäckskalsdraperi. 

– Hej, hur kan jag hjälpa dig idag? 

– Åh hej, jag ska köpa de här, kan du ursäkta mig bara ett ögonblick? 

Nina slår in den fyrsiffriga koden på mobilen. Inget nytt. Ett tryck på sidan och skärmen blir svart igen. Kvinnan bakom disken granskar sina händer, tar några droppar olja ur en brun glasflaska och masserar in den på nagelbanden och i handflatorna. Det doftar citrongräs och tall. Hon smörjer och smörjer. Duttar lätt med fingertopparna bakom öronen och verkar vara helt i sin egen värld av tropisk och skandinavisk växtlighet. 

– Ja, förlåt, hur mycket blir det? 

Nina betalar med kort och går tillbaka till omklädningsrummet. Där biter hon av den säkerligen återvunna plasttråden och prislappen, drar toppen över huvudet och slinker i shortsen. En titt i spegeln bekräftar att de sitter lika bra som de känns. 

En vägg av fukt slår emot henne när hon tassar in i yogasalen. Rader av kvinnokroppar – kant i kant på sina rosa, gula och blå mattor – täcker varje centimeter av golvet. Samtliga har hjässorna mot spegelväggen, hälarna tätt ihop och tårna vinklade utåt så att fötterna bildar ett ”V”. Det ser ut som en massgrav. Längst in mot väggen, i mittenraden, ser hon Ingrid i sin gula träningsdress. Läraren, en smal och skallig typ med headset, gestikulerar åt de två som ligger i främre raden att flytta ihop sina mattor, sedan vinkar han åt Nina. Hon ställer ned vattenflaskan och extrahandduken bredvid sig. Skulderbladen slappnar av mot golvet. Taket är vitt i flera buckliga färglager. Stängde hon av ljudet på mobilen? Strunta i det nu. Fokusera på andningen. Fast vad genant om hon glömt. Utan att släppa taket med blicken, sträcker hon ut handen och klämmer på handduken tills hon känner mobilens rundade kanter och ljudknappen på sidan. 

Med armarna åter längs sidorna tar hon ett andetag genom näsan, magen höjer sig och när den sänker sig andas hon ut genom munnen och blundar. Hon slickar sig om läpparna, de känns spruckna, trots att hon druckit vatten hela dagen. Det knastrar i mikrofonen och läraren ber dem, på engelska med amerikansk accent, att ställa sig upp och börja med den första övningen. Vid den fjärde positionen, Eagle pose, dunsar tjejen bredvid Nina ned på mattan. 

Håret klistrar i pannan. Huden över kinderna ser ut som porös pizzafyllning som lossnat från sin botten. Tjejen sträcker handen mot vattenflaskan men drar snabbt tillbaka den när läraren tittar på henne. 

– Örnens position, öppnar upp fjorton leder i ditt skelettsystem. Den förbättrar flexibiliteten i dina knän och höfter och levererar friskt blod till ditt reproduktionssystem, könsorganen och njurarna. Örnen ökar din sexualitet. Örnen gör så att du kan få gulliga bebisar.

Flackande skratt hörs spritt i rummet. Nina utstöter en pust som liknar något döende. 

Hon böjer ena knät och korsar det med det andra. Låren darrar och tårna fladdrar krampaktigt efter baksidan av den högra vaden. Svetten ringlar längs med benen medan foten halkar längre ned och hon svajar som ett träd i en storm. Hon pressar ihop handflatorna framför ansiktet i en krokig luciahälsning. De byter position till Standing head to knee. Hon drar handflatorna mot handduken, innan hon sträcker ut det ena benet framför sig, får tag i foten och pressar pannan mot låret. Ryggen skjuter upp som en ostbåge. Ett hårstrå faller ned i ansiktet och kittlar kinden. Hon försöker blåsa bort det, tappar taget om fotsulan och får börja om igen. Tjejen bredvid ligger på rygg med halvslutna ögon. Hennes mage darrar under linnet, som på en fångad fågel. 

Sju ställningar till, sedan får de dricka vatten och lägga sig ned. Plötsligt börjar tjejen resa sig.

– Ingen lämnar yogasalen under passet. Är du trött så lägg dig ned och koncentrera dig på din andning. Nu byter vi till Standing bow.

De duktigaste, de som står längst fram, tippar överkroppen framåt, sträcker ut handen mot spegeln och bildar ett buckligt ”O” genom att lyfta den bakre foten mot taket och ta tag i den med handen. Svetten kanar från hårfästet ned i ögonen. Hon blinkar flera gånger men det bränner bara mer.

– Savasana, Dead body pose.

Nina dunsar ned i golvet och torkar pannan. Underarmen blir svart av mascara. Det hjälper inte hur mycket hon dricker, vattnet är ljummet. Som att bada i fostervatten för att svalka sig. Samtidigt som läraren klappar händerna vibrerar det under Ninas handduk. Hon tittar mot läraren, han står med ryggen till. Snabbt sticker hon in handen under handduken och drar fram mobilen. För någon sekund glömmer hon att andas, det hettar till i strupen och hon börjar hosta när hon drar in luft igen. Hon har ett nytt meddelande. De andra ligger redan i Wind removing pose och kramar knät mot överkroppen. Hon rättar till handduken samtidigt som hon öppnar meddelandet.

– Sit up!

Trettio möra kroppar kastar sig fram mot sina utsträckta ben och fräser som en våg i en gemensam utandning. Nina knölar ihop handduken, skyndar sig ned på mage och pressar upp överkroppen i kobrans position. Hon kniper ihop läpparna. Det brinner i näsborrarna vid varje inandning. Locust pose – hon sträcker armarna bakåt längs med sidorna, trycker ned dem i mattan och häver upp båda benen i luften, tätt ihop, med spetsade tår. Gummiknottrorna i handduken trycker mot tänderna.

– Lyft tårna mot taket, lite till, lite till … 

Det stramar i magen och låren. Läpparna plattas ut av kroppstyngden. Hon försöker att inte tänka på alla bakterier och döda hudceller som arbetats in i textilen. Tänk om han tycker att hon är dryg när hon inte svarar direkt. Fötterna slår hårt i golvet. Hon vänder sig om på rygg och stannar där. När läraren äntligen slår ihop händerna och säger ”Namaste”, rycker hon med sig sina saker och lämnar salen. Hon sätter sig på bänken utanför, skruvar av korken på vattenflaskan och dricker hetsigt. Två minuter senare kommer Ingrid ut från salen och slår sig ned bredvid henne.

– Vad hände med dig?

– Ingenting. Trött bara.

– Du kanske har ätit dåligt.

– Nä, det tror jag inte.

Fler och fler kommer ut från passet och tar för sig av te och nötter. Nina tar en nöt, men missar munnen och låter den falla. Ingrid böjer sig ned och tar upp den från golvet. 

– Du, är det din mobil som lyser?

– Oj. Tack … 

– Låste du inte in den? 

– Jag hann inte. 

Det kittlar i mungiporna och magen. Nina fumlar med knapplåset.

– Nu ser du piggare ut… Det har inte något med det där sms:et att göra? 

Hon släcker skärmen och lägger mobilen under handduken. 

– Nej, det var inget speciellt. 

– Är du säker på det? 

– Helt säker. 

– Nina … 

– Okej då, det var kungen som undrade om jag ville bli hans älskarinna.

– Jag visste väl att det var något. Du sa väl ja? 

– Klart jag gjorde. Nej, men det var mamma som undrade om en grej i helgen. 

 

I morgondagens tidning fortsätter Nina chattandet med M-man – hennes okända pappa