Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Läs del 1 av 3 av ”Fadertabberaset”

Fadertabberaset, av Linda-Maria Grönkvist.Foto: Ekström & Garay
Författaren Linda-Maria Grönkvist.Foto: Press / Ekström & Garay

I ett samarbete mellan GT och bokförlaget Ekström & Garay publicerar GT i tre dagar ett utdrag ur boken ”Fadertabberaset”, av Linda-Maria Grönkvist. 

Boken är förlagets förslag till Augustpris-nominering och i det tre delar långa utdraget får man följa den unga kvinnan Nina, framgångsrik bloggare som är på en prisutdelning (Blogg-galan). På den efterföljande efterfesten upptäcker hon något som omkullkastar hennes värld – hon och hennes pappa, som hon inte har kontakt med, har matchats på en dejtingsida. 

Första delen publiceras i tidningen i dag, med de efterföljande delarna på söndag (i morgon) och på måndag. 

Del 1

Strålkastarna hovrar över Stockholms konserthustrappa. Än så länge är de köande bara siluetter. Nina kan räkna upp ett trettiotal personer som kommer att vara på Blogg-galan ikväll.

Trasiga blomblad och mosad frukt från dagens torghandel får klackarna att slinta. Hon håller i Ingrids arm. Ju närmare de kommer desto mer hårdnar greppet. Ingrid pratar och Nina hummar, nickar och ler vid vad hon tror är rätt tillfällen. 

Cigarettröken, alkoholen och övermodet slår emot dem. Man kan lukta sig till en kö utanför en gratisfest. Hon tar Ingrids hand. Jämfört med sin egen känns den torr och sval. 

Skrattsalvor och avmätta blickar dränker Ninas ursäkter, när hon tar sig fram mellan kavajryggar och upptryckta bröst.

– Det är faktiskt kö här.

Hon knuffar sig vidare och lämnar den klagande kvinnan bakom sig. Det röda sammetsrepet skiljer de viktiga från de oviktiga och exmodellen i hög hatt och vita skinnhandskar – några trappsteg upp – är Gud. Nina sträcker på ryggen och spjärnar emot med kroppen. Man får inte ge efter när folkmassan trycker på bakifrån. 

För några år sedan, när hon precis börjat gå ut på Riche och Berns, kunde hon stå och frysa utanför i timmar. Nu nickar hon till Gud. Gud pekar på dem med hela armen och en överdimensionerad vakt i bomberjacka tar ett steg framåt och hälsar dem välkomna. Kön gungar. Kropparna är fastkilade i varandra. När vakten lyfter på repet faller Nina och Ingrid framåt som ketchup i en halvtom flaska.

– Oj, oj, lilla gumman, nu höll det på att gå illa.

Hon skrattar artigt mot vakten och drar upp handväskans axelband. 

Den röda mattan – den alla vill gå på – känns som en öken. 

Fötterna sjunker undan och varje steg går långsamt. Journalisternas blickar fuktar urringningen, skinkorna och tinningarna. Hon krokar fast i Ingrids arm, vinklar hakan nedåt och ler, ler, ler tills fotografen är nöjd. 

Byggnaden lyser blå mot den svarta himlen. Där inne väntar värmen från fler spritvärmda kroppar.

Entrédörren stängs bakom dem och motar bort knottrorna under Ninas nylonstrumpbyxor. Alla känner alla. Eller alla känner igen alla. Foajén är pyntad med pappersdekorationer, ballonger och färgglada jelly-tårtor. Människor skrider lojt mellan drinkborden, kramar och gratulerar. Flickor klädda i Pan Am-dräkter cirkulerar med silverbrickor och bjuder på groggar i tjockbottnade glas. Alla tittar på tv-serien om det amerikanska flygbolaget. Den och Mad Men. 

– Cocktail? Sherry? Cigarett?

En pojke i röd uniform skjuter en guldfärgad drinkvagn framför sig. Nina kastar en blick över rummet, sätter pekfingret mot läpparna, blinkar åt pojken och snappar åt sig hela kristallglaset med Marlboro Lights.

– Kom Ingrid, vi går ut och röker.

De går förbi garderoben – utan att hänga av sig – och följer skyltarna mot innergården. Kvällsluften doftar sött av tobak. Hon drar håret bakom örat och letar efter tändaren i väskan.

Skuggor från marschaller dansar mot väggarna. Ett tiotal cigaretter glöder runt en tunna som är fylld med sand. Alla verkar fullt upptagna med att röka och prata med varandra, ändå känns det som att någon tittar på henne.

– Är det någon press här?

– Inte vad jag kan se.

Nina har inget att skämmas för. Hon röker bara ibland, men ikväll är hon nominerad som Årets Bloggare, Årets Visionär och Årets Hälsoinspiratör och i den här branschen är varumärket allt.

Jens Karlsson – Sveriges första Idolvinnare och nu konferencier på årets blogg-gala, lösgör sig från cigarettcirkeln. Hon knuffar till Ingrid som ger henne en arg blick tillbaka. Så länge han är tyst och inte uttalar sig som självutnämnd musikexpert kan han passera som vardagligt snygg.

Men kan man kalla sig musiker när man inte skrivit en enda låt själv? Och varför försöker han att se ut som Markus Krunegård? Det är så uppenbart. Det långa håret som faller ned i ögonen. T-shirt, lösa jeans, rutig skjorta, skinnjacka. 

Fast det är i och för sig precis så alla killar i Stockholm ser ut.

– Bjuder du på en cigg?

Hans talröst är lika obehaglig som hans sångröst, nasal och pipig. I sina klackar är hon minst fem centimeter längre än honom.

– Fimpade du inte nyss? frågar hon. 

– Snälla?

– Det finns massor därinne.

Ingrid sträcker fram ett paket med blå Vogue.

– Här, du kan få en av mig!

– Tack … Elsa, va?

– Ingrid …

– Vad är det här för några rackare? frågar han. 

– Det är smala cigaretter, lady fingers …

– Ser jag ut som en lady eller?

Den tunna cigaretten böjer sig när Jens trycker tillbaka den i paketet. Han vänder sig mot Nina.

– Jag tar hellre en riktig tagg om du har?

Hon orkar inte med den här typen av kille, tjatig och uppfylld av sig själv. Varenda millimeter av honom retar henne. Skor och skjorta, keps på sned. Allt är perfekt missmatchat och lagom nött – direkt från fabriken. För att inte tala om den minutiöst ovårdade skäggstubben. Föraktet och åtrån i hans ögon äcklar henne. Hon vill öppna munnen och fontänspy honom i ansiktet.

– Tack raring, har du eld också?

Han ger tillbaka tändaren med en förtrolig blick.

– Så, har du tänkt på vad du ska säga? frågar han. 

– Vad menar du?

– Jaha, du vet inte … Ja, jag får ju egentligen inte berätta.

– Då tycker jag inte att du ska göra det.

– Men om du ber snällt …

– Du fick en cigarett, räcker inte det?

Hon släpper ciggen på marken och dödar den med sulan innan hon tar upp en ny.

– Okej, låt gå, men bara för att jag är så himla snäll.

Han vinkar åt henne att komma närmre och kupar händerna runt hennes öra.

– Är du säker?

Jens ser ut som en fet fiskmås som just svalt något från en pick-nickkorg.

– Det är klart jag är säker. 

– Shit! Shit!

Nina kastar sig över Ingrid. Glassplitter och champagne skvätter upp mot benen. Det krasar under skorna och strumpbyxorna är våtprickiga, men vad gör det? 

Hon har vunnit varenda kategori hon nominerats i och allt är gratis ikväll. I ögonvrån ser hon hur Jens närmar sig. Hon lägger armen om Ingrid och snurrar undan, folk backar som skrämda änder. Flera av dem skriver på sina mobiler och riktar kamerorna mot dem. 

Vågar hon öppna Twitter? Är de glada för hennes skull? Hon knycker på nacken.

Ingenting ska få förstöra det här.

– Du kan tacka mig efteråt.

– Nej, jag gör det nu. Tack Jens.

– Jag tänkte mig något mer privat.

– Det tror jag säkert, men om du ursäktar så behöver jag besöka damrummet.

Hon drar med sig Ingrid på jakt efter drinkpojken. Hon borde inte snoppat av Jens så där. Att han är konferencier ikväll betyder att han kan vara programledare på tv nästa vecka. Varför kan hon aldrig vara tyst? Lokalen har fyllts på med kroppar draperade i Acne och Carin Wester. En hand vinkar åt henne genom havet av rasslande halsband, kreativa strumpor och uppsydda skjortor. Hon vinkar tillbaka. Strax har hon en grogg i handen. 

Hon känner igen ansiktet som den vinkande handen hör ihop med, men kan inte minnas från var och presenterar Ingrid för kvinnan. Namnet Monica säger henne ingenting.

– Monica, kan inte du hämta en drink till?

Nina, Ingrid och Monica skålar hårt i glasen.

– En drink till är du söt.

Frustande och gestikulerande duschar hon omgivningen i sockerlag, rom och lime.

– Tequila!

Salt. Sprit. Hon biter i citronen och köttet trådar sig fast mellan tänderna.

– Jag är en fuck’n star!

Mer salt. Mer sprit. Hon tappar citronen på golvet och böjer sig ned och letar.

– Ingrid! Hjälp mig! Ingrid!

Ninas ben försvinner under kroppen och hon rasar ihop på golvet. Hon sträcker upp armarna mot Ingrid som håller sig för magen och frustar häftigt genom näsan.

– Nina, jag hör inte vad du säger.

Nina får tag i Ingrids hand och rycker till. De sprattlar som två sköldpaddor på rygg och varje gång de försöker att ta sig upp, halkar klackarna mot stengolvet.

– Flickor, flickor! Inte ska ni väl ligga här.

Hon känner hur Ingrid lyfts bort från hennes kropp och hur någon tar tag i hennes armar.

Skrattattackerna sköljer genom näsan. Hon hickar och stödjer sig mot en kropp. Jaha, det var Jens.

Öarna av människor som bildats runt dem börjar lösas upp.

– Vart tog mitt glas vägen?

Hon drar i klänningens sömmar och tar ett steg från Jens. Svajande ser hon honom i ögonen, ler och petar med ett finger på hans bröst.

– Du, kan inte du vara jätte, jätte, jättegullig och hämta varsin liten virrepinne till mig och Ingrid?

– Du ska nog ta det lugnt nu.

– Ta det lugnt?

– Du kan få ett glas vatten.

Just då rullar en drinkvagn förbi. Nina rycker åt sig fyra shotglas, ger två till Ingrid och sveper de andra.

– Ta det lugnt kan man göra i graven. Kom Ingrid!

En fot i taget. De håller varandra om ryggen.

– Jag är kissnödig.

– Jag med.

– Ska vi gå och kissa?

– Ja, vi går och kissar!

– Okej, hejdå Jens, vi ska gå och kissa. 

En timme senare kryssar de mellan ståbord med halvdruckna glas och snacksskålar. Sista ringningen. Först när Nina sjunker ned på sin plats känner hon hur det rör sig i magen. Det här kommer att gå bra. Ingrids huvud tynger mot axeln. Tack för att ni röstat på mig … 

Ett snarkande fyller örat. Hon knuffar till Ingrid som blinkar och tittar oförstående på henne. 

Hon får väl hitta på något bara. Illamåendet kommer smygande i takt med att värmen stiger. Två timmar av applåder, illa dold besvikelse och tacktal kan börja. Plötsligt går det en ryckning genom kroppen och huvudet knycker bakåt. Nina slår upp ögonen och stirrar rakt in i ljuset från lamporna i taket. Håret klistrar vid tinningarna och applåderna smattrar som hagel på ett glastak. Hon ser sig om, allas blickar är riktade mot henne. Hon sväljer och torkar sig i mungipan, sedan reser hon sig upp. 

Strålkastaren följer henne på vägen till scenen där Jens applåderande tar emot henne med kindpussar. Sedan blir det tyst med en sådan kraft att hon knappt vågar andas. Hon letar efter Ingrids ögon men hittar dem inte i skuggraderna av mänskliga formationer. Kan de höra hur hennes hud vibrerar vid varje hjärtslag? 

Hon tvingar sina fingrar att sluta pilla med varandra, tar sats och ler så mycket hon orkar. Tio steg till mikrofonen. 

Det går bra. Tänk att hon är här. På Stockholms konserthus. 

Jens tar tag om hennes midja och föser henne mot mikrofonen på podiet som står mitt på scenen.

– Håll det kort och tala tydligt.

Hans andedräkt är för nära hennes näsa.

– Hon slår handen över munnen.

– Nina, skärp till dig nu för fan!

Tillsammans kliver de upp för podiekanten. Nina tar tag i mikrofonen med båda händerna och blundar. Hon känner Jens fingrar längs med ryggraden. Hon blinkar. Han sträcker över en statyett. Hennes namn är graverat på en förgylld bricka. Busvisslingarna viner genom mullret av händer som slår mot varandra. Hennes namn, de ropar hennes namn och hon niger teatraliskt i en djup hovnigning.

– Gratulerar Nina. Du kanske vill säga några ord?

Jens hand vilar på hennes skinka nu. Hon tar ett steg bort. Värmen från hans fingrar bultar i huden. Ögonlocken är tunga, Nina lutar sig fram mot mikrofonen tills tänderna slår i. Det blir ett rött glansigt läppstiftmärke på det runda metallhuvudet.

– Oj. I alla fall … Låt mig säga så här. Tack!

Rummet verkar ha evakuerats.

– Som ni märker är jag väldigt upprörd, jag menar rörd … Hallå? Är det någon här?

Hon spänner blicken i massan framför henne. Så kastar hon huvudet bakåt, blottar halsen och sticker ut tungan så långt hon kan.

– Lipa betyder kärlek!

Skrattet börjar någonstans i mitten av salen. Uppmuntrad slickar hon bort läppstiftet på mikrofonen och juckar i luften. Den bakre raden reser sig upp.

– Tycker ni inte att Jens är för gullig?

Hon nafsar mot hans örsnibb och kastar sig ned på knäna. Med handen knuten i luften gapar hon över mikrofonen och vrålar.

– Rockstar!

Publiken höjer händerna och ropar tillbaka.

– Jag hör er inte!

– Rockstar, rockstar, rockstar!

– En gång till!

– Rockstar!

– Och jag vill tacka Ingrid, som gett mig så mycket.

Hon reser sig upp igen.

– Tack Ingrid, just ja, det har jag redan sagt.

Hon trycker läpparna mot handflatan och blåser kyssar ut i luften.

– Tack, tack alla mina läsare såklart, utan er är jag ingenting. Ingenting. Ingenting.

Som innehållet i en tomflaska. Förstår ni?

Hon hytter med pekfingret mot publiken.

– Jag sa, förstår ni?!

Hon drar ned ena axelbandet på klänningen, samtidigt som hon fladdrar med ögonfransarna.

Jens tar ett steg mot henne.

– Tack, tack, tack så mycket Nina. Vilken show! Eller hur publiken? En stor applåd för Årets Hälsoinspiratör, Nina Halén! 

Jublet stiger mot taket. Nina vinklar handen fram och tillbaka i en drottninglik vinkning. Hon är för jäkla rolig ändå. Skön och härlig! Jens hand är tillbaka, smekande, sedan klämmer han till. 

Dagen därpå 

Det går inte att ignorera sopbilens tomgång. Det svider i hela Nina när glaset mortlas i containern nedanför hotellfönstret. Hon drar täcket över huvudet. Andedräkten ligger som ett lock över ansiktet. Läpparna bränner och är fnasiga. Hon skrapar mungipan med nageln och sticker fingret under näsan. Gårdagens champagne bubblar upp från magen, hon sväljer och kisar ut över rummet. Skorna har hon fått av sig, men inte mycket mer. Klänningen är halvvägs neddragen i ryggen och kjoltyget har hasat upp och vridit sig till en korv runt midjan. Hon måste hitta huvudvärkstabletter.

Madrassen gungar till – Nina stelnar och vänder sig om. Täcket höjer sig som en v-formad bergskedja upp till kudden där Ingrids blonda hårtestar spretar över örngottet – tack gode gud.

Igår. 

Tankarna hamnar gång på gång vid konserthustrappan där Nina skrattar, någon tar upp hennes kappa från de våta stenarna och lägger den över hennes axlar. Hon hör röster – kappan kanar ned på marken igen – hon vet inte vilka de andra är, men de sex–sju pizzakartongerna som är utspridda i hotellrummet tyder på att de var här. Långsamt lirkar Nina ut benen från duntäcket och sätter fötterna på golvet. Svalkan mot fotsulorna känns skön och helst av allt skulle hon vilja pressa kroppen mot golvet, särskilt tinningarna. 

Halvfulla vinglas med flytande fimpar i trängs på flygeln framför fönstret och på golvet.

– Aj fan!

Nina gnider foten och knäpper iväg pistagenötskalet som fastnat i skinnet. Dörren till minibaren står öppen och något stinker som ett smutsigt underliv. Hon ser sig desperat om efter badrummet. Där! Fem långa steg. Lampan är tänd. Toalettlocket smäller i det vita porslinet samtidigt som knäskålarna slår i golvet. Det fräter i halsen och hon gapar så stort hon kan. Den bruna korven som guppar i toalettkröken snabbar på nästa kaskad. Utspädd mascara droppar från kinderna och ned på låren.

– Nina, jag måste på toa!

Det dunsar mot kaklet när Ingrid tar emot sig mot väggen och hon snubblar in i badrummet.

– Fy fan Nina, du måste flytta på dig, det är bråttom.

– Jag kan inte.

– Jo, du måste.

– Men ta handfatet!

Vattnet fräser när kranen vrids på och blandas med Ingrids kvidanden. En evighet senare kravlar sig Nina tillbaka mellan lakanen. Textilen är skrynklig men len och doftar lavendeltvål. Som en lätt kyss på pannan av farmor. Klo för klo börjar huvudvärken att släppa.

Nästa gång hon öppnar ögonen ligger Ingrid bredvid henne i sängen. Ljudet på tv:n är så lågt att endast de mest ljusa utropen och skratten hörs.

– Du kan höja om du vill.

– Okej.

– Orkar du räcka mig datorn?

– Hur mår du?

– Som att jag behöver pizza.

Hon gäspar så att det knastrar i öronen och slår upp datorn. Dagens tidsinställda blogginlägg borde ha publicerats för två timmar sedan. Hoppande ikoner, hon hatar dem, det är alltid uppdateringar och skit. Men den här är ny. En häst med ett horn. ”Hitta din magiska Unicorn”. Hon försöker att klicka bort den men den öppnas istället. Tarmarna knyter sig som en näve. Någon har uppenbarligen snokat i hennes dator. Hon skulle aldrig gå in på en dejtingsajt. 

Bilder på män radar upp sig. En springer upp på ett berg, en annan dricker öl – hans ansikte buktar genom glaset. Blicken fastnar på kontots namn. Hur mycket Nina än tänker så är det blankt.

– Var det någon som hette Fredrik här igår? frågar hon. 

– Du vet väl vilka som var här.

– Någon har loggat in som Fredrik …

– Ja. Du.

– Vad menar du?

Ingrid höjer på ögonbrynen.

– Du minns väl din pappa? säger hon.

– Kul.

– Martin …

– Det vet jag väl att han heter Martin!

Ingrid håller upp händerna i luften. Något oformligt och klumpigt formar sig i Nina. Hon har en händelse på tungan men den vägrar att formulera sig.

– Sök på Martin om du inte tror mig …

– Vad är det ens jag ska tro?!

Nina kramar det vita påslakanet tills knogarna matchar. Öronen brusar och det snurrar och hon håller i sig så hårt hon kan.

– Men Nina … både jag och Jens sa åt dig att det inte var en bra idé. Det var du som envisades.

– Jens! Självklart tycker du lika som den idioten.

Hon känner Ingrids hand på sin axel och hör hur hon harklar sig.

– Du, det är bara att radera kontot.

– Jag känner inte min jävla pappa!

– Nej, men du vet ju hur han ser ut och vi dubbelkollade mot Facebook. Jag kan visa …

– Jag vill inte sa jag!

Ingrid drar henne till sig och det gör ont i näsan när Nina pressar den mot hennes axel.

– Du borde stoppat mig.

– Vi försökte.

– Jag var full.

– Men du verkar ändå bry dig.

– Jag är bakfull.

– Han måste ha varit väldigt ung …

– 16, mamma var tre år äldre.

– Visste du att han nätdejtar?

– Hur skulle jag kunna veta det? Jag har aldrig träffat karln.

– Aldrig?

– Jag vill inte prata mer om det här nu.

Nina drar fingrarna genom håret och gäspar.

– Har du hårborste med dig?

– Han ser bra ut för sin ålder, jag skulle ju kunna dejta honom …

– Jag vill inte skämta om det heller.

– Jag kan bli din styvmor.

– Nu lägger du av!

Nina slår knytnäven i madrassen – hårt, hårt, hårt.

– Förlåt då, jag trodde inte att det var så känsligt.

– Det är det inte. Hur skulle det kunna vara det? Jag känner honom inte har jag sagt.

Ingrid torkar bort en droppe saliv på kinden.

– Fast han är ändå din pappa.

– Är han?

– Ja, biologiskt sett. Det måste väl betyda någonting.

– Måste det?

– Lite i alla fall.

– Du har fel. Jag förstår att du tänker så eftersom du refererar till din egen relation med din pappa. Men jag känner inte den där typen. Alls. Han är lika mycket en främling för mig som alla andra jag inte känner. Jag avskyr när folk pratar om blodsband. Som om jag automatiskt skulle bry mig om en person eller till och med känna mig knuten till honom för att han en gång råkat få utlösning i min mamma? Vad är det för idioti? Det finns inget automatiskt och unikt pappa-dotterband. Föräldraskap handlar om kärlek, tillit, om att vara nära, delade minnen och omvårdnad. Det är sådant som gör en pappa. Han skulle kunna åka förbi mig i rulltrappan på tunnelbanan och vara min pappa hur mycket som helst. Jag skulle ändå inte känna igen honom, eftersom jag aldrig träffat honom.

– Förlåt, men jag tycker nog ändå …

– Jag skiter i vad du tycker!

Nina sliter åt sig datorn och marscherar mot badrummet. Pedalhinken får sig en spark så att den tjongar in i skåpet under handfatet och välter på sidan. Två tops rullar ut och lägger sig i fogen mellan kakelplattorna. Här bjuder hon på hotellnätter – just ett fint tack. 

Hon rycker åt sig en frottéhandduk och sätter sig på golvet och gnider sin rödbultande stortå. Golvvärmen värmer mot baksidan av benen. Hon öppnar laptopen.

Han kallar sig M-Man. Hon klickar på en av bilderna. De bruna ögonen tittar rakt på henne. Hon blänger tillbaka. Lockigt hår, den lilla men förhållandevis fylliga munnen och den svaga buktningen på näsan. Allt stämmer, även om han är äldre. Hon torkar bort en svettdroppe från överläppen. 

Det känns som att han vet att hon tittar på honom. I hennes fantasier råkar de kliva på samma buss, eller får borden bredvid varandra på någon restaurang.

En dejtingsajt är inte samma sak. Det finns ingen naturlig öppning.

Hon går in på ”Fredriks” profilsida och möts av en skärgårdsbild på sig själv från i somras. Hon ligger på mage med ansiktet vänt från kameran. De vita bikinitrosorna kontrasterar mot ryggen – överdelen ligger slängd bredvid pocketboken på stenklippan. På nästa foto har hon knäna uppdragna mot hakan och håret faller framför ansiktet. Hon har i alla fall valt bilder där det inte syns att det är hon. 

Rumpan känns stum mot golvet. Det får vara slut på det här nu. Då gnäggar enhörningen och ett rosa kuvert hoppar på skärmen. Hon trummar med fingertopparna på tangenterna.

Det är han.