Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Zanjani gör en magisk insats i fröken Julie

PERFEKT. Nina Zanjani är suverän som Fröken Julie på Stadsteatern i Göteborg. Fredrik Evers matchar henne väl som Jean.Foto: Ola Kjelbye

När Nina Zanjani återvänder till Göteborg är det som självaste fröken Julie. En magisk insats i en stark version av Strindbergs bästa, tycker GT:s Liv Landell som varit på Stadsteatern.

Nina Zanjani har varit på vift efter sitt oförglömliga genombrott med Klaras resa på Göteborgs stadsteater för några år sedan. Hennes insats som psykiskt skör student i fritt fall var enastående. Självklart jagar både film- och tv-branschen henne sedan dess, så det känns som en lokalpatriotisk liten seger att hon tackat ja till Fröken Julie på Stadsteatern. Pjäsen är Strindbergs största, och rollen som Julie är som klippt efter Nina Zanjanis skådespelartemperament. Mot en förvriden, aristokratisk fond söker Julie finna spänning, makt och kärlek hos betjänten Jean - Fredrik Evers. När den fysiska attraktionen byts mot hatiska gräl, visar Zanjani än en gång att hon kan gestalta psykiskt sårbarhet, utan att spela över. Hon balanserar mellan retsam humor, härsklysten lynnighet och den förälskades gråtmildhet. Med Evers som rejält motstånd fyller Zanjani sin Fröken Julie med allt man som publik förväntar sig, utan att tappa sin egen, säregna kontur.

Lyckosamt sätt

Fredrik Evers till synes kompakta motstånd matchar Zanjani perfekt. Han gör en lite nedtonad, men ändå karismatisk Jean som trycker på den grundläggande klassaspekten.

Regissören Emil Graffman har valt att lyfta fram Kristins roll, på ett lyckosamt sätt. Den bedragna, spelad av Emilie Strandberg, slipper agera förbryllande skuggfigur. Hon är antingen närvarande i tanken när grälen blir som mest aggressiva, eller i rummet med sina effektiva sanningar till repliker. Långt borta är det lite löjliga offer som Kristin ibland har skildrats som.

Den här Fröken Julie-uppsättningen kan sammanfattas som genomarbetad, välfungerande helhet, som lämnar en självupplevd känsla hos betraktaren. Diskreta ljudmattor, där enkla klanger smälter ihop med statisternas suckar, där de i exakt koreografi hasar fram, genom det grå storköket i slottets periferi. Åsa-Lena Hjelm briljerar i det lilla, med sitt fantastiskt håglösa kroppsspråk i rollen som kokerskan. Övriga småroller bidrar också till bra dynamik.

Sällan har jag sett ett så genomarbetat stycke som Fröken Julie på Göteborgs stadsteater. Uttrycket är tidlöst, vilket gör att giltigheten i det mellanmänskliga kommer fram. Både den destruktiva romansen och det klassrelaterade vakuum som finns mellan Julie och Jean ter sig logiskt och relevant, här och nu.