Viveca Jillker Rodriguez. Smaka på namnet. I början Viveca, som har tyskt ursprung, men ändå leder tankarna till svenska storheter som Viveka Seldahl, Viveca Lindfors och Göteborgs egen Viveca Lärn. I slutet Rodriguez, som låter spanskt eller, i kolonialiseringens kölvatten, latinamerikanskt.
Och däremellan Jillker. Det kanske inte är lika lättplacerat, men när det avslöjas att namnet är samiskt nickar nog många av oss igenkännande.
Viveca Jillker Rodriguez skulle med andra ord kunna betraktas som själva kvintessensen av intervjuserien "Hela världen finns i Göteborg", och detta trots att hon är född och uppvuxen i det lilla samhället Gäddede i norra Jämtland.
Hon längtar fortfarande dit, säger hon när vi möts på Konditori Brogyllen och tittar ut på det grådaskiga Göteborgsvädret. Särkilt på den här tiden av året saknar hon naturen, fjällvärlden, kort sagt den riktiga vintern.
Uppväxten i Gäddede var dock allt annat än en dans på rosor. Som same fick hon tidigt erfara omgivningens skepsis och misstro, och redan vid elva års ålder påbörjade hennes väg ut i världen. Första anhalten låg inte särskilt långt bort: hon började på en samisk internatskola i Underåker utanför Åre, men året efteråt gick resan vidare till realskolan i Ljungskile.
Efter hemkomsten därifrån blev hon aktiv i en kristen församling, och så småningom tog församlingsarbetet henne vidare till Eskilstuna, Skellefteå och Norsjö. Slutligen, 1981, var hon färdigutbildad missionär med placering i Dominikanska republiken, där hon huvudsakligen arbetade med alfabetisering. Det var också där som hon blev förälskad, gifte sig och fick sitt andra efternamn.
När vi tidigare pratade på telefon förklarade Viveka, lite skämtsamt, det myckna flyttandet med att hon har sameblod i ådrorna.
Men kan det inte ändå ligga någonting i det?
- Det är svårt att säga, men varför inte? Vi samer är ju mobila.
Det låter tufft att flytta ensam till Ljungskile i så ung ålder?
- För mig var det bra. Mina nya klasskamrater tyckte det lät exotiskt och romantiskt att vara same. Folk var välvilliga och intresserade och ingen skrek lapp efter en. När jag längtade hem gick jag till en bergstopp - eller rättare sagt till den högsta punkten i terrängen - och låtsades att det var hemma.
Kan man fortfarande känna sig utsatt som same?
- Inte bara känna, man ÄR utsatt. Det finns ett förakt mot samiska barn från många svenska barns sida som förstås kommer från deras föräldrar, men hur utsatt man är beror på var man befinner sig. Det varierar från ort till ort.
Har det som vanligt att göra med okunskap och rädsla för det annorlunda?
- Ja, och med konflikter när det gäller disponeringen av geografiska områden. Men nu ska vi inte glömma att det också kom en motrörelse när så att säga alla ville vara samer. Att lyfta fram ursprung och säregenheter blev trendigt, och det var givetvis positivt.
Ett något sårigt förflutet var alltså inget hinder när Viveca och hennes man bestämde sig för att lämna Dominikanska republiken 1988. De flyttade till Gäddede. Det var ju det där med naturen, fjällvidderna och den samiska identiteten, och dessutom fick maken jobb.
Driften att röra på sig fanns emellertid kvar, och snart kom åter en tid av flyttande, beroende på var det fanns arbete. Det blev en tripp tillbaka till Dominikanska republiken, sedan Strömsund, sedan Stockholm och slutligen Göteborg, där de anlände 1992. Hon har i stort sett varit västkusten trogen sedan dess.
- Jag var en tid i Gäddede efter skilsmässan, men återvände snart.
Varför återvända när du ändå alltid längtat norrut?
- Från början var det av praktiska skäl. Jag ville att barnen skulle vara nära sin far.
Men hon tillägger att Göteborg har sina fördelar, som i viss mån väger upp för det taskiga vädret. Här får hon respekt för sitt ursprung, och i jämförelse med Stockholm är det ett mjukare klimat, där människorna tar sig tid att prata med varandra. Kanske tack vare Göteborgs position som hamnstad? Göta älvs mynning öppnar sig mot världen på ett annat sätt än östkuststaden Stockholm, och därmed blir också människorna öppnare.
Hur definierar du dig själv i första hand - är du göteborgare, svensk eller same?
- Same, definitivt. Vi samer kallar oss inte svenskar utan just samer. Sen är det svårt att definiera vad skillnaden innebär, men den finns där. Ibland känner jag mig mer avslappnad i sammanhang där det bara finns andra samer, och det beror antagligen på att jag i ungdomen behövde förklara och försvara mig gentemot omvärlden.
Känns det kluvet att bo i en relativt stor stad som Göteborg?
- Ja, ibland känner jag mig utanför den samiska kulturen, ibland känner jag mig utanför den svenska kulturen.
Vi uppehåller oss en stund vid identitetsklyvningen, försöker definiera skillnaderna, men som hon själv påpekade är det svårt att konkretisera.
Ursprungsfolkets förhållningssätt till naturen kan vara EN hållpunkt; att man inte ska lämna spår efter sig finns djupt inpräntat. Samtidigt är det ju i en stadsmiljö som Viveca har sitt dagliga liv och virke.
Hur håller en stadsbo den samiska kulturen vid liv?
- Jag slöjdar fortfarande, såsom min pappa gjorde. Sen sitter jag med i styrelsen i "Sameföreningen i Göteborg". Vi har regelbundna möten, arrangerar julfester, träffas i vår kåta i Vättlefjäll och äter surströmming. Med mera...
Ett kringflackande liv har inte fått ditt engagemang att blekna?
- Nej, men jag har samtidigt blivit en person som lätt kan anpassa sig till andra kulturer.
Gäller det även dina barn?
- Ja, de är öppna, rörliga, ser möjligheter.
Resandet har alltså varit en tillgång?
- Jag tror det. De är rörliga men samtidigt måna om det samiska. Min dotter längtar till fjällen precis som jag. Hon vill uppleva sitt ursprung, fjällvandra, bo i kåta, och så vidare. Man kan bo i Göteborg hur länge man vill, att vara same är ändå inget som suddas ut i en.
