Olika flygande rövarband härjar just nu fritt runt om i vår närhet, på jakt efter årstidens hårdvaluta - alla frön, frukter och bär som hösten lagrat, inte minst i våra trädgårdar. Hur kan vi lära oss att skilja dem åt?
Medlemmarna av den första skränande hopen har något av odygdiga mopedister över sig när de kommer flängande. Spanar runt, girar tvärt men lite klumpigt och kastar sig skvattrande fram när de siktat vad de söker. Det är björktrastligan som är på raid, länsar flinkt kvarterets rönn klase för klase, trampar igång motorerna och hovrar iväg till nästa gren, det är det närmaste finflygning de kommer.
Björktrasten må i sin ostyriga framtoning erinra om något mekaniskt som är trasigt - kanhända har den en gång uppstått ur en naturens cyberpunk-container - men titta närmare och se hur snofsigt dressad den är i grått och brunt, med höstlövsgul svartspetsad näbb och kråset översållat med paljetter i svart och guld!
Nästa koppel värstingar, stararna, också de med siktet inställt på traktens värdedepåer, är av en helt annan kaliber. Kommer i pilsnabb formering, vältrimmade konstflygare, och går in för landning som en klunga jaktplan. De är rätt vräkiga i sin stil och gör stort och kaxigt intryck, särskilt i grupp och helst i en sky av kärvt och rossligt käbbel.
Joråvars, de flesta star-mobbar söker nutilldags sin utkomst på mildare breddgrader, men spridda gäng opererar här faktiskt vintern igenom - möjligen hangarounds från bistrare distrikt i norr och öster. December-staren är hårdkokt elegant i sin sprättigt sobra vintersvid. Grönsvartglänsande, strassbeströdd från hjässa till gump - simply stylish!
Det tredje hårdföra sällskapet är de maskerade banditerna, sidensvansarna. Fantastiskt utstyrda, snudd på utomjordiskt, attackerar de som från ingenstans. Det börjar med silverklockornas ringande och så kommer de drällande i snabba grupper, liknar stararna i flykten men är märkbart biffigare. Fullständigt invaderar grannens knotiga apel, glufsar vilt, gruffar och träter och lever rövare, sen lika oförklarligt plötsligt tyst och tomt.
Sidensvansen bär tveklöst vinterns mest avantgardistiska mode - airbrushtonad gråbeige kroppsstrumpa, nyponröd ansiktsmålning, becksvart ninjamask, och så den stencoola Leningrad Cowboys-frillan. Vingarna och stjärten pimpade i läder och lack - attityd, respekt, pistoler!
Ode till sidensvansen:
Buffligt busiga sagofågel
fyll mitt sinne med din livliga prakt
och överjordiskt silverklara röst.
Borta i en blink, mitt öga söker tröst
mitt minne undrar om det var glappkontakt.
Efter buset kommer styvnackade skatpatrullen i sina oklanderligt svartvita uniformer, känner området, vet vad som rör sig. De undersöker allt, minsta skrymsle, och underrättar kontinuerligt varann via walkie talkie - krixkrix, check, krk-tjrrrr tjetjetje, check. Ingenting undgår deras skarpa ögon, och som alla betydande kriminalare är de även begåvade med ett särdeles utvecklat sjätte sinne, de har full koll på allas och envars grumliga avsikter!
Så här i årets sista och mörknande månad är dagarna korta, det gråmulna dagsljuset tonar redan bort. En björktrast väsnas kort från sin kvällskvist, proppmätt på nästgrannens gravensteiner. I bakgrunden spårvagnsskrammel och ett avlägset billarm, en ensam sidensvans hörs svirra duett med en sliten fläktrem någonstans. En helt vanlig decemberafton, in da hood ...
Av Ola Freijd
