Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vikingasnille

Frans G. Bengtsson. Foto: Arkiv

Frans G Bengtssons Röde Orm är en holmgång med främlingsfientlighet och intolerans. Ulrika Knutson återupplivar ­bekantskapen med en odödlig svensk klassiker i nyutgåva.

Roman

FRANS G BENGTSSON | Röde orm | Norstedts, 588 s.

Vikingar har en sällsam förmåga att väcka känslor, både för och emot. Om de har funnits eller ej spelar inte så stor roll. Alla har vi ändå vår bild av dessa påstått horn-beprydda maskuliner som söp och levde rullan och spred ofärd längs Normandies och East Anglias kuster under slutet av järnåldern.

Vikingarna har givit upphov till tveksam ideologi, usla filmer och eländig vers, men också till stor dikt. Dit måste man räkna Frans G Bengtssons moderna vikingasaga, Röde Orm, som gavs ut i två delar 1941 och 1945.

Att sagan skrevs under brinnande krig finns det absolut ingenting som pekar på, om man inte ska räkna den nästan demonstrativa eskapismen som ett tecken i tiden. Men kanske finns det ändå en liten skarp tanke med att den första sympatiska främling som dessa bärsärkar från Skåne och Blekinge möter på resan är en andalusisk jude.

Juden Salaman är på rymmen från slaveri hos en kristen greve, och våra vänner hedningarna halar upp honom ur vattnet, en god gärning som de inte har gjort förgäves. Tjänster och gentjänster enligt den gyllene regeln, oavsett religion, är denna vikingasagas humanistiska ryggrad.

Röde Orm framstår som en högaktuell och munter holmgång med islamhatare och xenofober och intolerans, av alla nyanser. Här är en ann så god som en ann, och det spelar ingen roll om en karl är döpt, rakad eller skäggig bara han har hjärtat på rätta stället och ett någorlunda gott huvud. Tillräckligt träaktigt för att tåla ett rus och några hugg med yxa.

 

Frans G Bengtsson själv var ingen slagskämpe. Han var en spränglärd skåning, som helst satt hemma med en god bok i Lund. Sin berömda lakoniska stil hade han tuktat genom att skriva notiser i Svensk uppslagsbok. Han var motståndare till allt som var nytt, och läste helst inte böcker tryckta efter 1870. England var hans stora ideal, vilket åtminstone hindrade honom från att falla i armarna på Hitler, som flera av hans konservativa generationskamrater gjorde, bland dem Fredrik Böök.

Inspirerad av romantikern Charles Lamb – odödlig för sin korta avhandling om en stekt spädgris – utvecklade Bengtsson essäkonsten till nya nivåer på svenska språket.

Med beundrande avund har Göran Hägg påpekat att Frans G Bengtssons essäer sålde i upplagor om 30 000 och mer, vilket fortfarande är svårslaget. Dessutom kommer Bengtssons essäer ständigt ut i nytryck och påminner alla efterföljare om hur eländigt svårt det är att skriva lärt, lätt och roligt. Men det har en gång gått.

 

Idén bakom den rödhårige Orm Tostesson från Kullen har Bengtsson skildrat i en essä. Han satt och mediterade över gamla nordiska kunganamn, och fastnade vid Harald Blåtand. Han insåg att Europa på Haralds tid vimlade av tilltalande personligheter; däribland, "prisad vare Allah" även den muslimske riksföreståndaren Almansur i Al-Andalus i Spanien. "Utan honom skulle Röde Orm aldrig ha blivit till", skriver Bengtsson.

Orm och hans mannar sjörövar i Galizien och seglar djärvt uppför Guadalquivir, in mot Sevilla i Andalusien. Men där går de på pumpen och hamnar som galärslavar hos morerna ett par år, och därefter som fria män i Almansurs livvakt.

De trivs riktigt bra, även om bristen på mjöd är svår. Profetens makt är stor, och imponerar på vikingarna, som konverterar till islam, eftersom Tor och Oden synes vara "långt borta från detta land".

När Orm senare förälskar sig i Harald Blåtands dotter Ylva har nöden ingen lag, han måste ta dopet. Den lille skallige prästen Willibald blir en av sagans huvudpersoner, som mycket motvilligt vinner själar åt Kristus bland vikingarna:

"Hur skulle det gå att släppa in nordmän i himmelriket? Ni skulle gripa efter heliga jungfrur med otuktigt tal, höja härskri mot serafer och ärkeänglar och skräna efter öl inför Guds eget anlete."

 

Många har skrivit om Frans G Bengtssons berättarstil, som föraktar både 1800-talets allvetande författare och den moderna psykologins inlevelse. Bengtsson nöjer sig med personernas yttre, vad de säger och gör. Om deras bevekelsegrund eller inre kval får vi inte veta mycket. Det är hårdkokt före Hemingway, men mindre sentimentalt.

Vissa stycken i Röde Orm står på egna ben, som sagor i sagan. Vi möter Erins gycklare, de iriska bröderna Felimid och Ferdidad, som gycklade livet ur den grymme kung Colla:

"De började med enkla skämt, fast väl sagda. Felimid hoppade runt i björndans, och då kippade kungen efter andan.

– Vi grepo nu till svårare skämt och starkare gyckel, och kungen skrattade som ett skatbo i maj när solen kommer fram ur regndiset."

Berömt är kapitlet om huru jul dracks hos Harald Blåtand, ett antologistycke som dukas upp så snart det blir tal om mat. Visst är det smittande när Orm och Toke, "efter att länge ha uthärdat i fläsklöst land" får tårar i ögonen när de känner lukten av blodkorv:

" Det är timjan i, sade Toke med bruten röst."

Och det är hos kung Harald som Bengtssons mest berömda lakonism syns blomma, när Toke och en eldfängd gäst gått ut för att göra upp, förebärande naturbehov. Toke kommer ensam in, avfyrar repliken:

"Nu har han pissat färdigt."

De bevingade orden skänker igenkännandets glädje vare sig man läst Röde Orm eller ej. Inte minst riddar Arns beundrare kan känna sig hemma. Jan Guillou står i stor tacksamhetsskuld till Frans G Bengtsson, både på det ideologiska och stilistiska planet.

Och Bengtsson själv har ibland knyckt tonen från isländska sagor, men ännu mer från Tusen och en natt, och från 1300-talets bästsäljare, Boccaccios Decamerone och Chaucers Canterbury tales, särskilt när det handlar om sex.

 

Även om Röde Orm och vännen Toke knappast är några djupingar, så har de det gemensamt med Albert Einstein att de tänker på kvinnor åtta gånger i kvarten. Språket är kyskt på ytan, men därunder bulnar och styvnar det tätt som oftast.

Det är fullt möjligt att läsa Röde Orm som en parodi över det maskulina mysteriet, en manlig utvecklingsroman.

Vikingarna är rådiamanter som slipas av mot kultiverade främlingar i Al-Andalus, Irland, England och Miklagård. Mycket sällsamt har de också lärt. Ibland smugglar Bengtsson in svårsmälta nymodigheter inte bara för vikingar, utan säkert också för den samtida läsekretsen. Vad sägs om denna djärva insikt:

"Det var en egenhet hos Orm att han aldrig agade sin hustru; till och med när stor ilska kom över honom, visade han sig däri återhållsam, så att det aldrig kom längre än till ett vältat bord eller en sönderslagen dörr."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!