Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vem tar hand om Rosa Bandets pengar?

THINK PINK. Rosa Bandet-kampanjen skapar en snuttifierad bild av cancern, menar regissören Léa Pool i filmen Pink Ribbons, Inc. Och flera företag använder cancerframkallande medel i sina produkter samtidigt som de sponsrar Rosa Bandet med jättebelopp.Foto: Ravida Din
Vart går pengarna för bröstcancerkampanjens rosa band? Och vad ger kampanjen för bild av sjukdomen och de drabbade?
Malin Lindroth ser filmen som visar en galet glad cancerkultur där död och smärta är bannlyst.

FAKTA

Namn: Pink ­Ribbons, Inc.
Vad: Dokumentär.
Regi: Léa Pool.
Land: Kanada.
Visas även: I dag, lördag, 12.30, ­Bergakungen 5. Måndag 30 januari, 22.00, Bergakungen 3.

FILMFESTIVALEN I GÅR.

Det började vid
ett matsalsbord hemma hos Charlotte Haley 1992. Inspirerad av det röda bandet som uttrycker stöd för aids- och hiv-drabbade och av de gula banden som stöder soldater i utlandstjänst ville Haley göra något för bröstcancerforskningen. Hon valde ett persikofärgat band som hon fäste i ett kort med en appell om mer pengar till forskning och delade ut i sin lokala mataffär.
Kampanjen var en snabb­växande gräsrotskampanj, skapad av en 68-årig kvinna som själv blivit fjärde generationens bröstcancerpatient. När tidningen Self Magazine hörde av sig och ville samarbeta sa Harley bestämt nej. "Ni är för kommersiella."
En kort tid senare dök ett nytt band upp på varuhusens sminkdiskar - rosa i stället för persikofärgat, på advokaternas inrådan. Så föddes vad som kom att bli den världs­omspännande Rosa Bandet-kampanjen - en kampanj som får horder av ­amerikaner att springa, paddla, gå, hoppa och framför allt shoppa för den goda saken, men som också har sina kritiker.
Den som tänker på svenska Rosa Bandet som en hygglig rörelse som mest säljer band i Pressbyrån kan få en kalldusch av filmen Pink Ribbons, Inc. Den kanadensiska regissören Léa Pool har dissekerat Rosa Bandet-kulturen och visar upp en rörelse som ­skapat en normaliserad, farligt söt bild av cancern. I syfte att tillfredsställa de multinationella företag, som stöttar Rosa Bandet, skapas en galet glad cancerkultur där tal om död och smärta är bannlyst och en feminin, fräsch medelklasskvinna blir affisch­ansikte. En strategi som försvararna kallar "hoppfull".

Filmen visar många typiskt amerikanska jippon och ett myller av pryttlar som säljs i välgörenhetens namn. Att förknippas med det goda, trygga rosa är ett sätt att snygga till varumärket och flera företag använder cancerframkallande medel i sina produkter samtidigt som de sponsrar Rosa Bandet med jätte­belopp.
Fast filmen är inte ute för att avslöja skandaler. Snarare handlar det om visa hur välgörenhet kan fungera i vår überkapitalistiska värld. Rosa bandets bild av cancer är inte verklighetsförankrad menar kritikerna; cancer är varken gullig eller rosa utan en allvarlig sjukdom.

Vad är det då som gör att Rosa Bandet kampanjen talar till så många inte bara i USA utan över hela världen? Forskare, aktivister och författare pekar klarsynt på hur "kvinnlighet", sex och moderskap är tacksamt att exploatera i kommersiella syften. "Vi tilltalas så klart av en kampanj som låter oss uttala ordet bröst", menar ­aktivisten Barbara Brenner.
Först i sista delen av filmen får vi höra vad som händer, eller inte händer, med de insamlade pengarna. Trots stora summor, som rasar in går forskningen långsamt framåt och fortfarande vet ingen vad som orsakar cancern.
En grupp kvinnor som befinner sig i det sista stadiet av cancern talar från ett helt annat håll än den rosa rörelse som pratar om att "överleva" och "bekämpa" cancern: "Att dö är inte att förlora."
Det är filmens mest omskakande replik.