Sanne Houby-Nielsen är chef för fyra museer, tre i Stockholm och ett i Göteborg. Verksamheten styr hon med järnhand. Medarbetarenkäterna vittnar om mobbning, kritiska röster tystnar eller slutar och tio höga chefer har sagt upp sig sedan hon blev chef för myndigheten.
GT-kulturens Lars Nicklason har intervjuat ett 20-tal medarbetare, före detta medarbetare och skyddsombud och bilden är samstämmig av en organisation som präglas av toppstyrning in i minsta nivå och där många av de kritiska rösterna inte vågar framträda med namn på grund av risk för repressalier. Medarbetarenkäterna vittnar om lågt förtroende för ledningen, "maktkoncentration", "terrorvälde" och "bristande transparens". 48 procent anger att det finns mobbning eller diskriminering på arbetsplatsen.
Överintendenten håller själv inte med om den bild medarbetarenkäterna ger (läs Lars Nicklasons intervju med Houby-Nielsen på GT.se/KULTUR). Men den som ska se till att myndighetschefen sköter sitt jobb borde rimligen vara bekymrad över enkätresultaten.
Statens museer för världskultur är en enrådsmyndighet. Det innebär att Houby-Nielsen ensam inför regeringen ansvarar för verksamheten. Jag mejlar till kulturdepartementet och ber att få en intervju med kulturministern eller annan ansvarig person för att höra hur granskningen av myndigheterna går till.
Svar på mejl från Alice Bah Kuhnkes pressekreterare Kristoffer Talltorp: "Frågor om myndigheternas löpande verksamhet ska tas direkt med berörda myndigheten, i det här fallet Statens myndighet för världskultur. Som minister får man inte ha synpunkter på detta."
Jag mejlar igen, meddelar att vi pratat med Houby-Nielsen, men ber att få reda på vem som är ansvarig för att myndighetschefen sköter sitt jobb.
Talltorp igen: "Kulturdepartementet har löpande kontakt med alla våra myndigheter om hur de uppfyller sina uppdrag ... I övrigt har vi inga kommentarer om hur myndighetschefen uppfyller det löpande arbetet på myndigheten."
Jag mejlar igen och undrar vad departementet tittar på. Hur mycket pengar som går till resor? Till taxi? Till representation? Är det rimliga summor?
Svar från Talltorp: "De samtal vi har med myndigheterna är inget som departementet vill kommentera utan det förs med varje myndighet."
Noll insyn alltså i den skattefinansierade myndighet där hälften av alla anställda upplever mobbning eller diskriminering och anställda pratar om "terrorvälde". Vem ska en stressad och drabbad personal vända sig till annat än media när transparensen är noll? Hur ska allmänheten kunna lita på att skattepengarna används rätt?
Jag hade många frågor jag ville få svar på. Jag ville bland annat veta om det är okej att en myndighet som enligt regeringsförordningen ska ha sitt säte i Göteborg har en chef som inte ens är på plats i Göteborg två gånger i månaden.
Talltorp igen: "Myndigheten har sitt säte i Göteborg och vi har inga planer på att ändra det framöver."
Men varför har då Houby-Nielsen under sina år som överintendent flyttat chefsfunktion efter chefsfunktion till Stockholm? I dag är Världskulturmuseets chef Karl Magnusson den enda av de åtta i ledningsgruppen som har sitt kontor på Södra vägen 54 i Göteborg.
Den förre överintendenten bodde i Stockholm, men jobbade fyra dagar i veckan på kontoret Göteborg. Under hela 2014 gjorde Houby-Nielsen enbart 19 resor mellan Bromma och Landvetter, hon var alltså inte på sitt riktiga kontor ens två gånger i månaden.
Till utlandet reser överintendenten desto hellre.
2010 då hon i maj började sitt jobb var hon på resande fot minst 32 dagar. Resmål: Köpenhamn, Berlin, Aten, Paris, München, London, Amsterdam och som kronan på verket nio dagar i Peru.
2011 var hon på resa utomlands i 53 dagar. Hon tog med ledningsgruppen till Kairo i tio dagar, var i Peru i åtta dagar och dessutom i Paris, New York, Minneapolis, Washington, Österrike, London, Belgien och Köpenhamn.
2012 reste hon utanför Sveriges gränser i 61 arbetsdagar, alltså en och en halv månads arbetstid, till Istanbul, London (tre gånger), Holland, Grekland, Kairo, USA, Cambridge, Peking, Kina igen, Sydkorea, Paris och Turkiet.
2013 gick 54 arbetsdagar åt till resor i Oslo, Istanbul, Helsingfors, Sydafrika. London, Köpenhamn, Italien, Aten, Nicosia, Ljubljana, Kina och Köpenhamn.
I år hade hon till mitten av december 47 resdagar, alltså två och en halv gång mer tid än hon var på sin arbetsplats i Göteborg, till Wien, Marseille, London, Aarhus, Amsterdam, Kanada, Helsingfors, Kina och Wien. Och som kronan på verket en sjudagars chefskurs på Gran Canaria.
Jag hade velat ställa frågan till ansvarig person om det är rimligt att överintendenten tillbringar sex dagar i Aten för danska institutets årsmöte (2012).
Om det är okej att bara skriva odefinierat "möten" som ändamål för resan på sina reseräkningar. Eller som vid några tillfällen, bara skriva "London".
Men beskedet från departementet är alltså "Inga kommentarer".
Mitt under GT-kulturens granskning kom beskedet att Sanne Houby-Nielsen fått ett nytt jobb som chef för Nordiska museet i Stockholm. Hur kan en så kritiserad chef få ett nytt toppjobb? Vilka referenser tas? Jag pratar med Lars O Grönstedt, sedan fem år ordförande i Nordiskas museistyrelse och ansvarig för rekryteringen.
Hur många referenser har ni tagit?
- Ett tiotal.
Hur många av dem är namn som Houby-Nielsen själv lämnat?
- Det tänker jag inte svara på.
På vilken nivå jobbar de personer ni pratat med?
- Vi har lovat personerna full anonymitet. Det kan jag inte svara på.
Har ni pratat med någon som inte längre jobbar på myndigheten?
- Det har vi.
Har ni pratat med någon personal?
- Det svarar jag inte på.
Hur länge har ni jobbat med rekryteringen?
- Aktivt sedan slutet av augusti.
Hur många sökande hade ni?
- Vi hade nog 30-40 namn.
Hade ni annons ute?
- Ja.
Hur många sökande fick ni från annonsen?
- Ungefär hälften enligt vad jag minns.
Sökte Houby-Nielsen jobbet via annonsen?
- Det svarar jag inte på.
Houby-Nielsen börjar sitt nya jobb på Nordiska museet i februari.
