Det är så gott om sorgligheter i den här romanen att den hade kunnat bli sotsvart och blytung, men här finns också en stilla livsglädje som är riktigt välgörande. Valle Wigers romandebuterar med en tids- och uppväxtskildring som knappast vill vara banbrytande eller spektakulär utan nöjer sig med att vara välskriven och bra tänkt. Det finns något ledigt över både berättandet och språket som får en att tänka på grundligt arbete. Och så finns här en icke-demonstrativ humor, ibland lätt ironisk, ibland inbyggd i en god formulering.
Berättaren Adam föds i mitten av sjuttiotalet och växer upp i ett Landala som länge är världens centrum. När boken slutar är han drygt tjugo, och cirklarna har vidgats betydligt. Då har han också genomlevt en barndom delvis förmörkad av föräldrarnas problem. Modern ger honom gränslös kärlek, fadern ger honom ingenting: han är närmast apatisk, orkar bara misshandla mamman. Och så plötsligt en dag 1988 dör de ifrån honom, och hur det egentligen var med den där bilolyckan är en av bokens gåtor.
En annan är vad som hände i Chile 1973, kuppens år, då de revolutionära föräldrarna var där tillsammans. Dessa och andra frågor som söker svar skapar en diskret minimalistisk spänning, och handlingen drivs framåt i ett alldeles lagom lugnt tempo.
Trots alla svårigheter fortsätter Adam att fungera, rätt väl dessutom, och hans liv är ingen jämmerdal. Förälskelserna är många, den första i småskolan: "Hon har tjocka glasögon som får hennes ögon att se ut som om de alltid tittar på någonting spännande. Hon har en tandställning som ger henne en gnistrande mun varje gång hon ler." Det är ett rart sätt att visa på kärlekens makt över konventionerna.
Adams senare erfarenheter av tjejer är som sig bör i en utvecklingsroman ofta förknippade med massiva tonårsfyllor och diverse strapatser av det sorglustiga slaget. Men han får också nära vänner i gruppen för sörjande ungdomar som förlorat sina föräldrar, och kanske viktigast är mormodern, som tar hand om honom efter katastrofen.
Tillgivenheten mellan dem är fint skildrad, och överhuvudtaget lyckas Wigers förmedla en massa värme utan att det blir jolmigt. Det är bra gjort.
