Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Varför skriver jag?

Foto: Muhli Mette

FAKTA

•  Jag heter Ann-Marie Fredrika Ljungberg.
•  Jag är 44 år.
•  Jag är bra på att sköta om barn.
•  Mina fritidsintressen är tyska och föreningen ”Enastående föräldrar”
•  Mina böcker är ”Resan till Kautokeino” (1998), ”Färjenäs” (2000), Simone de Beauvoirs hjärta” (2005) och ”Mörker, stanna hos mig” (2009).
•  Jag är född i Haparanda, men bor i Majorna.
•  Om jag inte var författare skulle jag vilja vara forskningsresande eller sjuksköterska.

Jag börjar med vad jag heter.
Jag heter Ann-Marie Fredrika Ljungberg.
Och frågan om jag är släkt med fotbollspelaren Ljungberg.
Undrar om det är Fredrik Ljungberg eller Hanna Ljungberg som avses.
Men det spelar ju ingen roll!
Jag är inte släkt med dem. Men jag har ljugit och sagt att jag är det någon gång när det har känts som om jag behöver extra uppmärksamhet. Det har varit på någon fest eller med
någon som jag inte känner, och därför inte behöver gräva ner mig i några detaljer med eller stå för vad jag sagt på ett besvärligt sätt.

Vad jobbar jag med?
Det dumma är att det känns som att jag inte jobbar alls.
Inte ens nu när jag skriver för mitt uppehälle. Ändå är det som om hjärnan liksom har delat på sig. Det händer ofta när jag skriver artiklar. Den ena delen frågar och den andra svarar och delarna är liksom trötta på varandra.
Den ena är arg på den andra för att den får så dåliga och valhänta svar och den andra är arg på den första för att den frågar så dumma frågor. Och händerna rör sig bara vagt
och veligt med så lite ansträngning som möjligt över tangenterna.

Är det inte väldigt ensamt att sitta och skriva?
Det är jätteensamt. Jag skulle önska att alla som skriver kunde sitta och skriva tillsammans i ett enda rum. Eller en lägenhet. Helst skulle alla sitta nära varandra också. Störa varandra lite, precis lagom mycket för att man ska veta att någon annan är där.

Brukar jag ibland försöka göra nya ord som till exempel ”hönvind” (vind som kommer framifrån)?
Jag vet precis vad jag menar med "hönvind". Det är en sorts motvind som sveper fram över grusiga gårdsplaner på landsbygden. Men nej.Fast jag skulle vilja. En gång skrev jag en bra grej om folkpartister: ”när folkpartisten minns sitt partis fornstora dagar glimmar det stilla i glasögonbågarna.” Men det är ju en hel mening. Annars tycker jag att det är
svårt att skriva lösryckta meningar på ett sätt som känns meningsfullt. Till och med korta stycken känns svåra. Jag avundas inte poeter, särskilt inte haikudiktare.

Jag som är en ordmänniska, drömmer jag i bilder eller ord?
Bilder. Men drömmar är besvärliga att berätta om, för fast man inte har begått någon av de dåliga handlingar man gör i drömmarna så förutsätts man vara ansvarig för sina
drömmar på ett diffust sätt.

Om jag tycker att vi människor kan se en sann bit av världen genom språket eller fungerar språket som ett civilisationens filter som böjer tankens linje. Typ som
Platons grotta fast vi är instängda i ord?

Den frågan är intressant och hyperaktuell. Det är en fråga jag velat höra mig själv svara på i evigheter. Fast det är egentligen två frågor, även om de hänger ihop. För jag har just läst Slakthus 5 av Kurt Vonnegut. Och det har dragit upp alla existentiella frågor som jag började ställa mig efter Liftarens guide till galaxen. Ibland går man runt med en känsla av att vara någonting på spåren. En lösning.
Det är euforiskt. Men oftast känns det som om man faktiskt förstår allting och det är inte ett dugg spännande. Bara alldeles vanligt. Man går och handlar. Träden står där de
står. Det regnar lite. Man oroar sig och så vidare.
Platons grottliknelse passar jättebra, även om det inte används någon grotta i liknelsens moderna form utan man pratar mer om hur det skulle vara om man kunde tänka sig,
eller se, extra dimensioner. Alltså som i Slakthus 5.
Ett exempel därifrån är att det på jorden behövs två kön för att ett barn ska bli till. För tramalfadorianerna behövs det tre, fast tramalfadorianerna förklarar också att det
egentligen finns fler kön på jorden och att det behövs minst fem för att alstra barn. Det tredje, fjärde och femte könet hjälper till med barnalstrandet i en annan dimension.
Jordingen i Slakthus 5, fattar ingenting. Och det gör ju inte läsarna heller. Fast på ett sätt gör läsarna det ändå. Och då är man redan inne på den situationen när läsaren kan se en inte nödvändigtvis sann bild av världen, men i alla fall en annan bild av världen genom språket.
Språket är säkert både en hjälp att se en sann bild av världen och ett civilisationens filter som begränsar tankar. En författare vill gärna nå de där klarsynta ögonblicken när man verkligen SÄGER något i texten. Men samtidigt måste ju författaren kunna gå och handla, prata om vädret eller tjata på sina barn. Oftast är pratet inte tänkt som tanke, utan som ett sätt att närma sig andra.
Det är klart att man säger en massa fåniga eller självklara saker hela tiden, om man går på fest och träffar någon man inte känner så bra. Det är inte dåligt, det är fint.
Jag tänker mig det som en danskurs där två personer står och försöker göra något tillsammans utan att känna varandra, De jobbar ihop, mot samma mål och det är så fint när det funkar till slut, även om det inte är fråga om något överskridande av dimensioner. Och det är fint när det inte funkar också. Så är det ju ibland. Man måste göra det i alla fall. Stå och harva med den ena klichén efter den andra.
Språket kan vidga tankarna. Jag tror att språket kan leda till fantastiska klarsyner. Och det till och med fast man inte säger något särskilt nytt.
Man kan anspela på så mycket bara genom att upprepa sådant som sagts tidigare. Ord betyder inte alltid samma saker.
Tankar och insikter är inte alltid viktigare än kontakt mellan människor heller.

Om jag har något slags moral i det jag skriver om eller är det något eller någon som jag vill påverka?
Ja det har jag faktiskt. Jag har haft jättestora problem med min feminism under de senaste tio åren. Ett tag trodde jag att jag skulle bli tvungen att ge upp. Men nu känns det nästan som om den vore … nytvättad.
Annars är jag totalt såld på att använda upprepningar. En sak som sägs eller görs i början av en text, ska betyda en helt annan när den upprepas, precis likadant i slutet av en text. Sådant tycker jag är roligt. Och så tycker jag att det är fint att ändra sig.

Skriver jag för någon speciell person eller hur tänker jag?
Det händer ibland att jag tänker att jag skriver för mitt barn. Ibland känns det som om jag skriver till någon annan författare. Ibland känns det som om jag skriver i någon annans roman. Om jag är kär förhåller sig texten på ett svårförklarligt sätt till den jag är kär i. Det kanske låter ytligt, men det brukar bli fint.

Här är egentligen intervjun slut, men kulturredaktören tycker att jag ska fråga mig något om den nya boken också. Så då gör jag det:

Varför skrev jag ”Mörker, stanna hos mig”?
När Simone de Beauvoirs hjärta blev publicerad hösten 2005, satt jag fast i den på ett ganska jobbigt sätt.
Därför var jag tvungen att göra något annat för att bryta det. Jag läste några biologikurser på universitetet och en dag slog tanken till: Norrskensflamman. Så jag satte i gång direkt. Det var lätt. Även om det också var svårt, för det var så mycket jag måste ta reda på. Men jag tror att attentatet på Norrskensflamman ligger och skramlar i nästan alla norrbottniska medvetanden.

Var det inte svårt att leva sig in i Wilhelmsson? Han är ju man och konservativ, och dessutom lever han i ett helt annat decennium?
Nej, det var inte så svårt. Ju mer jag tog reda på desto lättare blev det. Det är inte så konstigt att både kommunismen och kommunistskräcken var så stark i Norrbotten av historiska skäl. Skillnaden i tiden var ganska svår. Man måste kunna så mycket mer om tiden än just det som ska in i texten. Det räcker inte att veta vad som sägs och görs under trettiotalet, man måste ju ha koll på allt som inte finns och inte görs eller sägs också.

Ann-Marie Ljungberg
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!