SÖNDAG. I kväll får alla vi som misstänkt att filmen från USA:s månlandning är fejkad äntligen bevis för att vi haft rätt. Axess visar ett sensationellt reportage med intervjuer av de få som vet sanningen. Den är enkel: Månlandningen ägde verkligen rum men filmningen misslyckades totalt. Kalla kriget med Sovjet pågick för fullt och utan bilder skulle USA:s propagandaseger gå om intet. President Nixon gav klarsignal: Man måste spela in ”det stora steget för mänskligheten” i ateljé, Stanley Kubrick regisserade.
Sedan blev det värre. För att inte hemligheten skulle läcka ut fick CIA order att eliminera alla som medverkat vid inspelningen. Det fungerade, samtliga dödades i arrangerade olyckor eller, trots god hälsa, i en plötslig infarkt. Alla utom Kubrick som insåg dödshotet och under resten av sitt liv aldrig lämnade bostaden.
MÅNDAG. Funderar fortfarande på gårdagens avslöjande och att den inte väckt någon större uppmärksamhet i våra andra media. Hur är det, accepterar EU och resten av världen med en axelryckning vad CIA har för sig? Att de torterar människor på sina oåtkomliga skepp ute till havs och att de anställer läkare som ger råd om hur långt man kan gå utan att döda under tortyren. Att de håller människor fångna utan rättegång på obestämd tid.
Dessa brott mot mänskliga rättigheter som deras uppdragsgivare så strängt fördömer när det gäller andra nationer. Och vad anser Obama, den ende med makt att ändra CIA:s arbetsmetoder?
TISDAG. I dag är det klart att Annika Östberg kommer hem till Hinseberg efter 28 år på kåken i Kalifornien för de två mord hon tog på sig. Hon hade tur att det inte hände i Nevada eller Oregon, två av de 37 staterna med dödsstraff. Där hade de tagit livet av henne för längesen.
ONSDAG. I kväll ska jag sitta i TV2:s Babel och berätta om min mormor. Det är en svindlande tanke att hon, född 1875, som ung talat med människor födda i slutet av 1700-talet.
En annan av vännerna var Anna Johansson som fyllde 100 år 1916 och alltså levt under fem kungar, från Karl XIII till Gustaf V. Den kvinnan får mig att känna mig nästan lika seg, år 2009 minsann.
TORSDAG. Italien sörjer sina döda i jordbävningen. Det är ohyggligt att känna marken skaka under fötterna. Jag har upplevt det uppe i Tiveden, köket dånade som om ett lok dundrat in. Jag sprang ut, metallräcket vid trappan skalv, jorden darrade. Efteråt ringde jag meteorologiska institutet i Uppsala. Jovisst, på Reuterskalan låg jordbävningen mellan 3 och 4. Den hade startat i Skövde och fortsatt åt nordost.
Gärna vilket överfallsväder som helst, jordbävningar däremot känns som ett förräderi av själva jordklotet.
FREDAG. Kusten är kall så här års, havet kyler. Därför har jag flytt till Tiveden. På ängen vandrar tranorna gravitetiskt omkring och plockar mask. Gravitetiskt ja, uttrycket används väl numera bara om tranors och forntida bögars manierade gångart.
LÖRDAG. Livet styrs av regler och ritualer. Kvällens katolska påskmässa måste avslutas vid midnatt så att man kan önska varandra en glad påsk, till dess råder långfredagens sorg. Av almanackan reglerad sorg och glädje, nog är det oss väl unnat att som andra däggdjur få känna gemenskapens varma trygghet.
Birgitta Stenberg
