Vandra inte stilla in i mörkret!

Ove Haugen börjar tv-kvällen med Astrid Lindgren.
Foto: SVT Bild

Söndag: Läser tidningen och påminns om glipan mellan språk och verklighet. Akademiens ständiga sekreterare är exempelvis inte ständig utan Sara Danius tar över efter Peter Englund som i sin tur tog över efter Horace Engdahl, och så vidare. Och som om detta inte skulle räcka lär jag mig, till min uppriktiga förvåning, att pepparkakor inte innehåller peppar.

Två exempel värda att begrunda med tanke på slutledet i partinamnet Sverigedemokraterna.


Måndag: På Vallgatan står en man med en låda på magen, fast den innehåller inte varmkorv utan ett antal novellsamlingar titulerade "Utkast till ett mörker" av en viss Alexander Nyström. Jag frågar om försäljaren också är författaren, men han visar sig vara förlaget.

Jag köper boken, bara för att jag gillar det oortodoxa sättet att nå ut i skuggan av de stora distributionskanalerna. En bra titel har den också, men det skulle kunna vara namnet på SD:s partiprogram.


Tisdag: Säger god jul till tiggaren utanför Hemköp och orden skrynklar ihop sig likt sniglar när man rör deras känselspröt.


Onsdag: Det finns de som hoppar i fallskärm utför klippor för att känna att de lever. Själv har jag inte det behovet, men jag och familjen ägnar oss ändå, sedan några år, åt en särskild sorts extremsport. Varje julafton åker vi med SJ:s sista möjliga anslutning till ett väntande julbord i Stockholm. Hittills har det gått bra, men en dag sitter vi där, på Stadshotellet i Hallsberg, med var sin mosbricka från Sibyllas och låter Kalle Anka kvacka ut vår weltschmerz.


Torsdag: Tv-kväll. Först dokumentären om Astrid Lindgren, extra aktuell i år då n-ordet tvättats bort från hennes alster. Astrid ändrade gärna själv. Pippi-ordet sponk blev exempelvis spunk eftersom förstnämnda förknippas med sprit. Men när en vän berättade att spunk i sin tur är ett engelskt slangord för sperma tyckte hon, gissningsvis lätt road, att det fick räcka med ändringar.

Sedan Peter Birros "Viva hate" om rockscenen i Göteborg under tidigt nittiotal. Det blir mycket igenkänning eftersom jag själv på den tiden var sångare i ett obskyrt countrypunkband. Vi försvann dock snabbt i glömska; Lars Aldman i radioprogrammet "Bommen" vägrade spela vår demo eftersom det var oklart om vi skämtade eller menade allvar. Ett problem jag fortfarande dras med.


Fredag: Vad finns att rapportera? Nästan alla krönikor skrivna runt jul handlar om avsaknad av högtidens existentiella dimensioner, men när tioåringen tar på sin nya, spektakulära pälsimitation och sin vana trogen ropar "YOLO!", då är inte jag den som börjar snacka om livet efter detta.


Lördag: Om Gud vill sitter jag på Göteborgståget, lugnt bakåtlutad medan Hallsberg passerar utanför fönstret - och läser tidningarnas summeringar av 2014. IS härjningar i mellanöstern. Valet. Nedläggningen av GT:s ledar- och kulturredaktion (vilket betyder att det här blir GT:s sista lördagsspalt). För inte att tala om SD:s framfart i riksdagen.

Skrev jag just lugnt? Visst frestar det att fortsätta tågresan bort från SD-land till en plats där allt medialt brus tystnar och man kan leva ett Kirchsteigerliv. Var nu det kan tänkas vara?

Men det vore förstås befängt. I höst har en dikt som walesaren Dylan Thomas skrev till sin döende pappa gått på repeat i mitt huvud. Thomas drevs av ett poetiskt raseri inför en annalkande skymning. Han sprattlade emot så mycket det gick, och vad passar bättre än att avsluta det snart hädangångna året - och uppdraget som lördagsspaltist - med hans berömda slutrader:

"Do not go gentle into that good night

Rage, rage against the dying of the light"