Ingrid Norrman:
Tid är en gåva som inte får slösas bort. Jag vill använda min timme till att baka ett bröd till min vän som aldrig hinner baka själv. Ringa till mitt barnbarn som flyttat från Göteborg och berätta hur mycket jag saknar honom. Skicka ett vykort till min före detta svärmor utanför Paris och berätta att jag snart kommer och hälsar på. Knacka på hos min granne och fråga om hon inte vill komma in i kväll och ta en kopp te framför min kakelugn. De sista minuterna vill jag använda till att fundera över varför allt detta inte skulle få plats i mina vanliga 24 timmar.
Emerentia Leifsdotter Lund:
Att vinna en timme, kan ägnas åt att köpa sig en extra god mokka-latte-cappucino-gud-vet-vad på ett dyrt fik på söndagsmorgonen, gå ut i Slottsskogen med hunden och njuta. Eller stanna inne, hemma, i värmen och tänka. Reflektera över hur du har det. Kanske inse att det är varmare under täcket än för den som sitter på knä på en bit wellpapp utanför kaffestället nere på gatan. Att ett leende inte skadar. Att det värsta inte är att inte ge personen en krona utan att det värsta är att inte se personen alls.
Använd din timme till det. Att inse. Och gå sen ut, köp den där mokka-latte-cappucino-gud-vet-vaden och om du betalar med kort och saknar kontanter, kosta i alla fall på dig ett leende.
Emmy Rasper:
Jag gör att-göra-listor på gula postit-lappar. Har tusen olika system. Skriver nya lappar. Sätter upp på väggarna. Gör kategorier. Sätter lapparna under rubriker. Flyttar lappar från på gång till klart-kategorin.Skriver nya lappar. Så där håller jag på. Klipp radioinslag, skriv krönika, ring språkvetare, ha möte med chef.
Har lappar som aldrig flyttas utan alltid står kvar på att-göra. På dem står ord som träna, plantera om växter, fixa sladdarna i vardagsrummet, köpa ett hus på landet och läsa en bok. De är lapparna som egent-ligen handlar om mig och inte om mitt jobb eller åtaganden.
Jag skriver en ny lapp: "Extra timmen av mitt liv - flytta en av lapparna som handlar om mig till KLART."
Ola Freijd:
Förmodligen kommer jag att simma rakt i genom den timmen någonstans i drömmarnas laguner, bara skvalpa på i det turkosgnistrande under knallblå himmel.
Kanske blir jag varse korall- fisken som pilar förbi under mig, dess osannolikt orangea teckning och sällsamt vackra öga, och får i en exotisk sekund uppleva att vi faktiskt ser rakt in i varann. Och när jag vaknar, önska att jag kunde färdas genom vardagen så, med närvaro och med ögon för det ofattbara.
Karin Brygger:
"Vad kan jag göra [...] med min måttlöshet i en värld av mått?", skrev ryska poeten Marina Tsvetajeva en gång. Om jag fick en timma över önskar jag att jag hade en tidsmaskin och kunde tala om för Tsvetajeva att hennes reflektion kan vändas om. "Vad skulle du göra, Marina, med dina begränsningar i den värld som beskar dig?"
"Vad skulle du önska om du hade ett par lyckans galoscher", frågade sig poeten Sonja Åkesson decennier senare. I slutskedet av sitt liv skrev hon att hennes cancerbesked var det enda som gjort henne ångestfri. Det tog hennes liv, liksom hennes lilla pojkes liv i slutet på femtiotalet.
Om jag i min tidsmaskin också kunde ta en sväng om femtiotalet tog jag hem Sonjas lille son från döden och såg till att hennes liv tog en annan vändning. Om jag verkligen, verkligen hade ett par Lyckans galoscher hade jag tid att hinna med mödrarna i Syrien, Irak och Liberia också.
Ove Haugen:
Vintertid. En extra timme, glömd i REM-sömn innan nya timmar av vakenhet tar vid. Hur skulle den tas till vara om klockan skruvades tillbaka först när dagen börjat?
Att-göra-listans marginaler är fullklottrade. "Tvätten. Protokoll till bostadsföreningens styrelsemöte. Ring moster Märtha."
Jag bestämmer mig för att glömma min delaktighet i den där timmen. "Du behöver bara så mycket ego att du låter bli att gå ut i gatan rakt framför en spårvagn", sa en gång zenmästaren Shunruy Suzuki till en av sina adepter. Glöm dig själv. Känn inte efter så förbannat mycket.
På Dahlströmsgatan i Majorna finns ett meditationsrum där man varje morgon ägnar sig åt detta. Skala bort egot. Sitta i tystnad utan att fästa sig vid hur man mår.
Där skulle jag vilja tillbringa min extra timme. Sedan ställer jag mig som vanligt på en hållplats och väntar på en spårvagn.
Och jag går PÅ vagnen. Inte under den.
